Bokslut

Det regnar ute. Istället för att ut och gå med hunden ska jag göra ”bokslut”. Det är nästan ett år sedan jag påbörjade mitt ”skriva-på-allvar-på-försök”-år. Vad blev det av det hela? Vad har det lett fram till?

Jag är trött men ganska nöjd.

På tisdag släpps slutligen romanen Gränslös kärlek. Den är försenad och ibland har jag undrat själv om jag inbillat mig att den finns ... Har ju tjatat en hel del om boken här. Men nu finns en alltså ”ute i handeln” som det heter,
fr o m tisdag.

Stormande kärlek
Min avsikt var egentligen att skriva en uppföljningsroman under det här ”sabbatsåret”.

Skönlitteratur framstår emellertid alltmer som en stormig förälskelse. Inget är härligare och mer passionerat än skrivandet, man studsar upp ur sängen och när det flyter vill man ta världen i sin famn. Allt känns lätt, roligt och meningsfullt. Men kanske är det få förunnat att kunna förlita sig helt och fullt på denna kärleken?

Min Gränslösa Kärlek tog över ett drygt år att skriva och har nu tagit ytterligare ett år att trycka. Om vi skulle förlita oss på inkomsten från den boken vore vi illa däran vid detta laget.

Faktaböcker
Istället halkade jag in på fackbokskrivandet. Den typen av kärlek känns mer ... sansad.

Diagnoser och beslut inom psykoterapi
Min första bok handlar om grunderna för beslutsfattandet inom psykoterapi. Det har jag alltid undrat över.

Freud hävdade att psykoanalysen vilade på naturvetenskapliga villkor. Hans uppföljare Lacan menar att det är omöjligt att ställa sig neutral i arbete med människor. Donald Schön myntade begreppet Reflective practice i början av 1980-talet, för att bättre hantera de subjektiva bedömningar som ifrånkomligen följer arbetet med människor.

Hur yrkesmässiga bedömningar och ”diagnoser” färgas av personliga och kulturella omständigheter är numera något som anses allmänt viktigt att erkänna och hantera. Det är temat för min bok om Reflective Practice in Counselling and Psychotherapy som släpps in maj 2010

Terapeuters färgade upplevelser
Fackbok nummer två omfattar 180 intervjuer följt av sju ingående fallstudier omkring vad terapeuter bär med sig i det egna bagaget. Countertransference, motöverföring, är ett centralt begrepp som terapeuterna reflekterar över i boken. På vilket sätt är terapeuters egna erfarenheter, ibland sår, en tillgång och när kan det bli ett hinder i ansatsen att bemöta klienter på deras villkor? Denna boken släpps in november 2010.

Ja, detta är vad mitt ”skriva-på-försök-på-allvar”-år lett fram till. Mitt liv har förändrats helt. Sällan har jag ställt mig så ovillig till att bli överkörd av en buss. Jag är trött, sover för lite och får ofta svidande ögon framför datorn. Ändå vet jag att denna vändpunkten är något som jag kommer att minnas med glädje när jag är så gammal att minnena blivit en heltidsyssla.

Nästa år ska jag "ta semester" och bara skriva EN bok. En uppföljning till Gränslös Kärlek ...

Jag rekommenderar försöket till alla skriventusiaster!

Vad jag saknar mest ...

Vad jag saknar mest om vintern är morgondopp ...

Skrivpuff 296 Use ot or loose it; om att vara vuxen

Dagens skrivpuff handlar om att ’vara vuxen’.

Jag läser just nu en bok om neurobiologi och forskaren Allan Schores tankar ligger mig särskilt nära idag. Neurobiologisk forskning gör det ju möjligt att med ögat se hur vi vuxna hade det som barn.

Barndom är ju ett tema som jag återkommit till här -och kanske ”tjatat” lite om... Men Schores "neuropsykoanalytiska" forskning bidrar faktiskt med en del nya vinklar.

Det nyfödda barnet

Det nyfödda barnet har ingen förmåga att ta om hand sina känslomässiga och kroppsliga reaktioner. De kan inte trösta och lugna sig själv. Affektregleringsförmåga ligger hos föräldern, det åligger dem att hjälpa barnet att lära sig reglera känslor.

Barnet måste dels lugnas och lära sig förstå och hantera, tolerera sina, egna reaktioner;
”Hjälp ska jag dö?” frågar barnet som upplever starka känslor som hunger, kyla eller magont utan att förstå varför. En lugnande röst, leende ögon signallerar
”Nej, du behöver inte vara rädd...”.
Detta är ett fundament inom Anknytningsteorin, som nu Allan Schore vidareutvecklar sin forskning.

Hjärnans utveckling vid stimulans

Schores forskning bekräftar vikten av att lugna och ”hålla” barnets starka känslor, tills barnet förmår förstå och reglera dem själv. Schore visar också hur hjärnan faktiskt växer och utvecklas till sin form genom förhållandet till sin vårdgivare! Schore (2008:23) skriver;

“Recent [integrative] models view … influences from the social environment as imprinted into the biological structures that are maturing during the early brain growth spurt, and therefore have long-enduring psychological effect … I contend that the structural maturation of the right brain is directly influenced by the attachment-relationship’

Psykoneurobiologiska mekanismer sätts i omlopp av leenden, smek och andra kärleksfulla och lekfulla uttryck. Detta har en direkt inverkan på utvecklingen av barnets prefrontala cortex och ”sociala” hjärna.

Om du är rolig eller ej ...

Den här typen av stimulans kan t o m inverka på om vi har humor eller ej!

I den högra hjärnan lagras information om olika sätt att relatera till omvärlden. Här bearbetas ”data” om förhållandet mellan människor. Humor och empati är några av de egenskaper som kan utvecklas i människors prefontala cortex. Olika kopplingarna utvecklas beroende på vad barnet själv får uppleva. Schore fortsätter;

The right brain stores internal working models of the attachment relationship “It processes emotional social information – its functions are as diverse as enabling empathy, humour, and many of the capacities that are fundamental to human subjectivity”

Use it or loose it

Skillnaden med denna nya forskningen är väl främst att detta antagandet är något som kan bekräftas med ögat; något som vi kan se genom att röntga hjärnan. Schore understryker att detta väldigt mycket handlar om en use or loose it princip -lite grann som andra ”muskler”.

Det innebär is sin tur att det aldrig ”är för sent” att utveckla sin ”sociala” hjärna; med dess empatiska, humoristiska och allmänt och intersubjektiva kvaliteter. Psykoterapi är, understryker Schore, är en av flera åtgärder att tillgå för att den del av hjärnan där våra social intryck ska bearbetas på nytt.

För den som vill läsa mer om Schore, gå till hans web site;
http://www.allanschore.com/link.htm

Boken som jag just nu läser är:
Schore A, Green V (2008) Emotional Development in Psychoanalysis, Attachment Theory and Neuroscience London: Routledge

Fler lästips om anknytningsteori:
Fairbairn W R D (1952) Psychoanalytic Studies of the Personality London: Tavistock
Gerhardt S (2004) Why love matters –how affection shapes a baby’s brain London: Routledge
Kohut H (1977) The Restoration of the Self NY: International Universities Press
Schore A (2003) Affect Dysregulation and Disorders of the Self NY: Norton
Stern D (1985) The interpersonal World of the Infant NY: Basic Books
Winniott DW (2004) The Maturational processes and the facilitating environment London: Karnac

Varför slår föräldrar sina barn?

Två andra bloggar har inspirerat till detta inlägg idag. Det första är Eva Swedenmarks inlägg "kasta sten på mig"; http://evaswedenmark.blogspot.com/2009/10/kasta-en-sten-pa-mig-i-stallet.html

Detta är i sin tur en uppföljning av Frankrike bosatta Evas upplevelse av "aga" http://ggrannemedpotiatisodlaren.blogspot.com/2009/10/ett-jubileum.html

Båda inlägg rekommenderas varmt.

Frågan om fysisk våld inom familjen -och om samhällets förhållande till detsamma är ofta i mina tankar. Likt Eva i Frankrike har jag genomgått en slags kulturchock.

Varför slår förädrar sina barn?
Sedan i julas har”fallet Baby B” debatterats i England. Baby P var 17 månader gammal när han avled. Både dagmamma och läkare hade rapporterat sin oro över pojken så att Baby P registrerats som ett ”risk fall”, utan att någonsin följas upp.
Vid flera tillfällen vårdades Baby P på sjukhus. Pojken skickades alltid hem igen. ”Hur kunde detta hända?” rasar England, ”hur kunde kommunen missa en sådan systematisk misshandel därhemma?”.

Minst ett barn dör i England varje vecka på grund av att föräldrarna själva utsatt barnet för våld eller vanskötsel. ”Fallet Baby P" har fått den här debatten att flamma upp. Ändå diskuteras inte anti-aga lagstiftningen som en självklarhet!

Tidningen the Guardian (1) och the Observer har utfört egna undersökningar; Ett statligt dokument, en Oftsed rapport, grävdes t ex fram med uppgifter om 300 dödsfall per år genom föräldrars våld och vanskötsel av barn. Detta dementerades senare av en talesman för the department of Children, Schools and Families som konstaterade att ”det visar sig i själva verket vara under 100 barn per år... Vi kan nu bekräfta att i Juli 2008 inleddes utredningar av fall [misstänkta mord i hemmet] av 81 barn som avlidit under 2007” (2)

Riskfall
Enligt The Guardian registreras över 29.900 barn som riskfall. Antalet utsatta barn under bevakning ökade drastiskt redan veckan efter att Baby P fallet återuppväckts. The Observer (2) konstaterad enligt en egen undersökning att ”nervösa socialarbetare rapporterar alltfler misshandlade barn” och antalet barn som föreslogs för omhändertagande visade sig tredubblas veckan efter avslöjandet av Baby P.

Föräldrarskap och gränsdragningar
Runtom publiceras fortfarande bilder på Baby P; en liten pojke med röda kinder och ljust, lockigt hår som mött vår blick från löpsedlarna i över två veckor. Pojken har stora blå ögon. Runt ena ögat märks ett blåmärke. Läpparna ser såriga ut. I övrigt ser pojken så ... ja, så nyfiken ut. Den bilden som skildrats i tidningar och på nyheter visar pojken då han sträcker fram handen, de små knubbiga fingrarna verkar vilja nå och ta tag i något. Pojken ser ut att vara uppslukad av sin egen nyfikenhet, såsom barn ju är när de ser något nytt, på gott och på ont –men nästan alltid för att lära sig. Barnet drivs oundvikligen framåt. Såg Baby Ps föräldrar detta som illvilligt klåfingrig?

Nya värderamar
Mycket tycks de hänga på vår olika bagrund -beträffande utbildning, egna upplevelser av omsorg och om våra olika kulturer. Psykoanalytikern Alice Miller letar efter referenspunkter i både samhällets och i individens egen historia för att förstå vuxnas förhållande till barn. Hon citerar t ex Bibeln (Syrak 30:1) som säger ”Den som älskar sin son, han spar icke på riset, på det att han till slut må få glädje av honom” (3). Miller hävdar att ”[a]ll barnuppfostran har sin begynnelse i förälderns egen barndom”. Hon uppmanar oss att blicka inåt;

”Om det inte är möjligt att medvetet uppleva och bearbeta det förakt som man själv eventuellt visats i sin bardom, kommer man att ge det vidare”

Man undrar om det var det detta som låg bakom den form av ”uppfostran” som drev Baby Ps föräldrar till att systematiskt utdela slag? Eller vad var det som som gjorde att när Baby P dog så hade han blåmärken över hela kroppen, ett delvis avslitet öra, bitmärken, en utslagen tand, åtta brutna revben och en, till sist, bruten ryggrad?

Anti-aga lagstiftning
Aga, fysisk misshandel, är inte det enda sättet som vi vuxna kan överföra våra egna ”hang ups” genom. Emotionell och psykiska övergrepp kan vara lika destruktivt. Men, en anti-aga lagstifting sänder ut ett budskap till de vuxna om att ifrågasätta sina egna starka känslor; Alice Miller skriver;

”Varje förälder som inte lever i en fullständig förljugenhet vet av egen erfarenhet hur svårt det kan te sig för en människa att tolerera vissa sidor hos sitt barn ... ” (3)

När detta händer är det viktigt, menar Miller, att vi rannsakar oss själva. Är det något i oss som gör att barnets beteende inte motsvarar våra föreställningar och behov?

Varje samhälle har sitt sätt att hantera den här frågan. Jag kanske har en glorifierad bild av Sverige; man vet ju hur rosiga gamla minnen blir? Uppväxt kan vara svårt var man är bor eller bott. Men visst är det är möjligt att vissa samhälleliga insatser kan göra utvecklingen lite mindre överväldigande för individen?

Att både Baby P och hans föräldrar behövt hjälp på ett tidigt stadium betvivlas inte av någon i England just nu. Frågan om hur man skulle hjälpt bäst är dock fortfarande öppen, liksom debatten om hur man förebygger att något liknande kan hända snart igen.

Empati, hävdar Miller, är det viktigaste en förälder kan ha; medkänsla, med barnet är nyckeln.

(1) Booth R Eight in 10 seriously harmed children "missed" by agencies artikel i The Guardian 15 November 2008
(2) Mcveigh T Oftsted’s Childabuse report was misleading The Observer 23 November 2009
(3) Miller A (1982) I begynnelsen var uppfostran Stokholm: Wahlström & Widtsrand

Mer läsning.
Jansson S "Svrerige -förebild i arbete mot misshandel" www.barnsidan.se-cldoc.492
Larzeleres (2004)"Swedens smacking ban: more harm than good" University of Nebraska Medical Centre

Get out of my face(book) ...

Vår äldsta dotter pluggar just nu i Spanien. Och det fick oss att fundera på facebook som ett bra sätt att "keep in touch". Hennes lillebror har nu gett oss en fingervisning med den här länken ...

Det är en underbar parodi. Rekommenderas för alla föräldrar som likt mig själv funderat på att påminna sina "long distance" barn om att ha mössa på sig om det ser ut att bli kallt ... Budskapet är klart; "get out of my face(book)"! Här är en -väldigt komisk- lesson to be learnt:)

http://www.youtube.com/watch?v=yu4zMvE6FH4

Skrivpuff nr 280, Skriv om hösten

I samband med BBC sändningen med den brittiska Wallander, skrev jag ju här om min förkärlek till vad engelsmännen beskriver som the Nordic Blues. Den bär jag med mig var jag än flyttar. Och aldrig är den mer påtaglig än på hösten.

Dagar som dessa, då det regnar och träden liksom står och nickar påtagligt tyngda av regnvåta löv ... ja, då plockar jag fram alla mina tankar på livets ”mörka” sida. Jag tar fram dem och vårdar dem likt små vänner. Känner mig inte deppig, snarare vemodig. Lite sentimental, kanske; som när man lyssnar på riktigt vacker klassisk musik. Hösten känns som ett konkret bevis för hur tvetydigt, motsägesfullt och ändligt livet faktiskt är. Trädgården står där i sin rynkiga, ruttna prakt och stoltserar ogenerat med sin kraft att skapa nytt liv. Skamlöst exploderar den i färger som inte låter sig fångas i ord.

Hösten påminner mig om allt man vill hålla fast vid men aldrig får grepp om trots allt.

Stunder som dessa bör man nästan hylla, känns det som. Jag brukar tända ett stearinljus och unna mig att lyssna på något riktigt läääääntangsfullt, typ det här;

http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=2539741

A clean and streamline design ...

Don't judge a book by the cover, brukar man ju säga. Ändå är det precis det budskapet som "min" annars så pålitliga bokhandel basunerar ut i sin kampanj för läsplattan, idag. Den har, sägs det, en oslagbart "clean and streamline design".

Är detta början på slutet för boken såsom vi känner den idag?

Amazon är mitt "hem från hem", mitt bibliotek, min närköpesaffär ... det är här jag sitter "och hänger" på mina kaffepauser. Det är här som spenderar mina pengar istället för på kläder och ibland rentav vissa matvaror.

Men idag gick jag vilse redan vid ingången. Det första jag såg när jag loggade on var denna länken till en ny ebok-devicen, nedan.

http://www.amazon.com/gp/mpd/permalink/m3BETPLR0S7FKW

Det har ju bloggats mycket om läsplattan, i synnerhet i somras iform av en bloggstafett om bokens framtid,t ex via länkarna;

http://www.bokhora.se/blog/salong/debatt/2009/07/all-books-ever-written/

http://mymlanthereal.wordpress.com/2009/07/16/upphovsratten-ar-inte-en-naturlag/


Min favorit är inslaget på Johannas Wistrands fina Multimanus sajt om "story time"!
http://www.youtube.com/watch?v=x8FnVlcRT4A

Själv har jag suttit i en liten bubbla och trott att teknikens roll i mitt eget läsande kunde begränsas till Googling och Amazon-inköp. Nu börjar det där inte kännas lika självklart. Om läsplattan är det första man möter varje gång man "går in i" bokaffären dröjer det väl inte länge innan vanliga böcker känns ... ja, ovanligt.

Vad tror och tycker ni andra? Kanske är det bara jag som inte fattat hur pass vanlig läsplattan redan är?