SOFIE BAGER-CHARLESON

Stängt på grund av livet

2011-10-01T14:29:00.001-07:00

Stängt p.g.a livet, skriver Carina på vad som alltid varit min favoritblogg. Och när jag läste det, förstod jag att det även var dags för mig att säga tack och adjö. Jag känner precis som Carina att "livet tar sin plats, och tiden räcker inte till" men hoppas på att ses på annat håll -i era bloggar eller t ex via linkedin.com

Till sista andetaget

2011-07-15T06:58:00.000-07:00

Vår sommarkurs i Skrivarglädje på Skurups folkhögskola har just nått sitt slut. Det blev en verkligt spännande vecka -med en fin grupp och många nya upplevelser!

Nu ska jag ska köra från folkhögskolan till stillheten i vår sommarstuga vid havet. Vi tillbringade hela torsdagen där, tillsammans med Anne Swärd som berättade om sitt författarskap och skrivarliv. Anna-Carin Collin var med, och hon reflekterar fint omkring mötet på sin blogg

Nu kliar det i fingrarna -det är dags för lite eget skrivande!

Hälsar på hos Christian!

2011-06-19T05:02:00.000-07:00

Den här veckan gästbloggar jag hos Christian Johansson.
Han har gjort ett jättefint jobb med sitt bloggforum där vi skrivsugna kan träffas och utbyta tankar. Tusen tack Christian för din omtanke och ditt engagemang!

På väg till årets första sommardopp ...

2011-06-13T10:58:00.000-07:00

Fulltecknat:)

2011-06-06T01:57:00.000-07:00

Vår sommarkurs Skrivarglädje på Skurups folkhögskola är nu fulltecknad. Det blir en jättehärlig grupp!

Vi får bästa tänkbara stöd av den inspirerande, erfarna skrivpedagogen Anna-Carin Collin samt av den så spännande, skickliga Simrishamnsförfattaren Anne Swärd.

Det blir, som jag ju skrivit om här tidigare, en vecka där man kan vältra sig i skrivandet. Temat "resa" löper som en röd tråd genom veckan -i inre och yttre bemärkelse. Vår stuga har renoverats under vintern och om byggarbetarna håller sitt löfte ska vi kunna resa hit för att vara i skogen, gå längts havet och diskutera skrivande med Anne på just det här trädäcket ... under en av kursdagarna:)

Tracey Emin -jobbig i bra eller dålig bemärkelse?

2011-05-23T03:10:00.000-07:00

Vad är konst och vad är inte konst? Den frågan diskuteras ivrigt i vårt hem just nu, i samband med att mellansonen -som är den konstintresserade i hushållet- ska gå på Tracey Emins föredrag och utställning Love is what you want

Jag har egentligen aldrig varit svag för Trecey Emin, möjligen har jag tyckt att hon är lite jobbig. Men kulturkritikern Brian Sewells* inlägg häromdagen gav mig en tankeställare. Sewell skriver

"Miss Emin's miserable self concern ... eliminates half her potential audience. As a man ... I remain an uninvolved outsider and feel not the slighest sympathy. In truth I feel nothing ... for her bladder, abortions and nothing for her current menopausal state"

Med tanke på allt som återspeglats om Mannen inom konstvärlden under årens lopp, kanske Emins röst faktiskt har sin plats -ja, måhända är den t.o.m viktig?

Vad tycker du?

(*källa,the Evening Standard, 19/5, 2011)

Sagoslottet

2011-03-22T06:25:00.000-07:00

Det finns ett oönskat sagoslott till salu neråt gatan. Har tittat på det varje gång jag passerat, under flera månader. Det regnar in, har enkelfönster och tar väl en livstid att göra beboeligt. Men tänk vilka sagor man skulle kunna skriva där ...

Hemliga agenter!

2011-02-10T01:02:00.000-08:00

Jag skriver prosa på svenska och faktaböcker på engelska, det är så det har blivit.

Ibland blir jag nyfiken ... tänk om man skulle försöka skriva en roman på engelska?

Det finns i så fall olika slags hinder att tackla. Bortsett från själva språkproblemet så är det t ex det där med agenter!

Bokagenturvärlden är ny och okänd för mig -den verkar lite mystisk, småhemlig... och väldigt omständig. Men det är en oundviklig del av utgivningsvärlden i England. En väninna till mig har t ex sökt agent i sju år! Hon hoppas på att hitta någon som tror tillräckligt mycket på hennes manus för att sedan vidarebefodra det till olika bokförlag.

Jag har fått en del tips. De riktig stora tar inte ens emot manus som inte rekommenderats från annat håll! De medelstora verkar mer tillmötesgående -t ex Blake Friedman , Green & Heaton eller “en mans band” typ Simon Trevin

I Sverige känner jag bara till Nordin Agency med författare som Anne Swärd och Åsa Schwartz. Vår bloggvän Kim har också agent –men hon berättar att det främst gäller översättningar och utlandsförsäljning.

För att inspireras och samtidigt få en inblick i världen med hemliga agenter, pratar dottern och jag om att åka på en Festival of Writing -något somSwedish Yoginitipsade oss om häromveckan.

Har du erfarenheter av agentvärlden –vad har, i sådant fall, det inneburit för dig?

Som julafton, fast bättre!

2010-12-02T04:40:00.000-08:00

Vi älskar att bli insnöade! Brittiska snöoväder kan - förutsatt hälsa och värmepanna - lyfta stämningen till oanade höjder! I synnerhet för hushåll med skolbarn.

Yesss! hörde jag från kontoret i morse. “It’s cloooosed! ropar den yngste från datorn. Sjuttonåringen skuttar ur sängen på ett sätt som vi inte längre trodde var möjligt. ”Let me see!”

Vi vet alla vad rektorn har skrivit;

“The school will be closed today (Thursday 2 December) due to adverse weather conditions”.

Skolans rektor är barnen hjälte –han är jultomten som delar ut lediga dagar i snön! Journalisten Lusy Morgan sammanfattar det precis;

”There is –and we all know this, whatever peaks of joy we have scaled throuh art, music, literature, sex, drugs or the advent of Sky+ into our lives –no delight that compares to that of a snow day off school. It is as if the whole of nature has conspired against all known authoriries to free you!”

De mest inbundna tonåringar står plötsligt på trappen med rosor på kinden och solsken i blick och säger ”Will Finn or Leo come out and play?”. De åker ”pulka” med svarta sopsäckar på the Mount -som såsom namnet antyder är mer än en liten backe. Förra året gav sig en pappa på uppdraget att övervaka –han drogs med i stämningen vilket tyvärr slutade med att han bröt en foten. Tur att han var läkare. Nu låter vi barnen hållas –the Mount är för unga och smidiga kroppar.

Brukade det vara lika roligt i Sverige? Jag minnas inte längre. I England är i vart fall snöoväder en sällsynt händelse som med undantag från tefat får allt att stanna upp.

Förra året skrev jag ju här om mitt samtal med kommunen efter att vår bil blivit stående en vecka. Då lärde jag mig att man i första hand koncentrerar sig på all ploga vägar med minst 70 000 bilar per dag. Med våra 3-4 bilar per dag dröjer det därmed ett tag. Inte för att vägarna lockar, direkt. När ingen har dubbdäck blir ju körningen därefter!

För min del känns det som om världen äntligen är på min våglängd. Det är inte bara jag, föreställer jag mig, som sitter inne och skriver och läser! Plötsligt tänker jag mig att nästan alla vuxna lever som jag. Bortsett från skolbarnens glada utrop är vi alla omhuldade av vad som Susan Cooper i sin bok The dark is Rising, sammanfattar som a ”snow-covered world stroked by silence”!

Det är som julafton –fast man slipper åka och handla och laga mat!

Hur har snön varit för er?

Som en sjösättning ...

2010-11-07T07:31:00.001-08:00

En book launch känns som en sjösättning. Nu får man se om det som man snickrat på så länge kan flyta, segla iväg rentav, på egen hand? Och så blir man fri att gå vidare, kan börja tänka på annat!

Igår samlades vänner, kollegor och familj och hjälptes åt att ge Why therapists etc, den där lilla puffen ut i världen. När det var gjort gick vi på Brasseri längst Themsen och åt utomhus på uppvärmd terass i den magiska Novembernatten! En natt värd att minnas.

Svengelska

2010-09-20T01:03:00.000-07:00

Helgen som gick kändes mer svengelsk än någonsin. Främst kanske pga valvakan som dragit uppmärksamheten så starkt mot hemlandet, ursprunglandet. Men också genom att vi på dotterns initiativ gick på teater. Vi såg Fröken Julie. Miss Julie.

Vi färdades med båt längst Themsen till Greenwhich och bjöds på en sprakande, ja elektrisk nästan, tremannauppsättning på den lilla teatern
Greenwhich playhouse
Vi smått studsade ut, fyllda av intryck och tankar omkring klasskonflikter, könsroller, hat och kärlek, längtan, besvikelser, drömmar ... ja, om livet m a o.

Gränslös kärlek?

2010-09-14T00:56:00.000-07:00

Den feministiska tidskriften Vi Mänskor har nyligen recenserat böcker på nätet. Jag är om sanningen ska fram inte bortskämd med goda (eller dåliga heller för den delen!) recensioner. Därför tar jag tillfället i akt att dela -och tacka Vi Mänskor för den här fina recensionen:

Sofie Bager-Charleson: Gränslös kärlek
Denna roman behandlar ett obehagligt men mycket angeläget ämne -det sexuella utnytt- jandet av barn och hur detta trauma påverkar deras framtida liv. Sofie Bager-Charleson gör en mogen och säker debut.../Beskrivningen av det sårade barnet är plågsam att ta del av. Men boken är ändå så välskriven och medryckande att man har svårt att lägga den ifrån sig. Det säger en hel del om Bager-Charlesons författarbegåvning.../ Hon har doktorerat i psykologi och arbetar numera som handledare för andra psykoterapeuter i London. Barn och tidiga relationer är hennes främsta intresseområden.

Det handlar om Pablo, son till en ung och oansvarig prostituerad, som våldtas och misshandlas av en bordellägare. När historien börjar hittas pojken till synes livlös i ett ökänt kvarter i Madrid. Han har brustet anus och svåra skador efter ett kvävningsförsök. Genom en prästs försorg lyckas han bli adopterad av en prästfamilj i England. De nya föräldrarna är barnlösa, varmt religiösa och fyllda med goda intentioner. Tyvärr visar sig dock Pablo inte vara den lille oskuldsfulle ängel som de drömt om. Pojken som farit så illa vågar inte lita på någon. Han är på samma gång introvert och aggressivt utåtagerande. Pablo skadar andra barn på löpande band och får givetvis omvärlden emot sig. Här finns klara asociala tendenser och även som tonåring och vuxen skulle han ha svårt att anpassa sig till andra människor.
Maj Persson

PS. Flickan på bilden har ingenting med bokens tema att göra.

Kontrakt!

2010-09-13T01:49:00.001-07:00

Jag håller på att skriva kontrakt för två nya faktaböcker; en om hur man diagnostiserar och avväger behandling i en service som psykoterapi och en bok om handledning för terapeuter.

Nya skrivprojekt
Learning Matters är ett toppenförlag; de håller vad de lovar och finns till hands med kreativ och rolig personal under hela processen. Boken om diagnos, eller ”assessment” skriver jag dessutom med en härlig kollega, Biljana VanRijn.

Romanen Maktlöshetens tango är snart parkerad, och en ny historia börjar nu dessutom ge sig tillkänna ... För mig börjar det med små ideer som smyger på under natten, först en rad sedan en annan och innan jag vet ordet av ligger jag och pusslar på en hel berättelse.

Grottmänniska igen?
Det är m a o en hel del skrivande på gång. Men när jag låg vaken inatt påmindes jag om förra årets misstag;

Jag vet inte hur andra skrivande människor gör, men jag välkomnar tips om hur man avgränsar skrivandet –liksom balanserar huvud och kropp, för att inte sluta som den ljusskygga grottmänniska jag kände mig som i våras!

Kanske man borde jobba som Roald Dahl, som satt i ett separat skjul
ute i trädgården? Eller kan man gömma nyckeln till arbetsrummet efter ett visst klockslag?

Innan jag skriver under några nya bokkontrakt vill jag forma ett avtal med mig själv om att inte enbart läsa härliga bloggar om Yoga, vandra virtuellt i vackra landskap -eller som nedan, begrunda cykling ... Måste faktiskt göra det också!

En god början torde vara det nya stiliga gymet som byggts neråt gatan inför Olympiaden 2012 . Just det här komplexet är avsett åt Olympiadens simtävlingar, men fram tills 2012 har vi vanliga, dödliga tillgång till allt som behövs för att bli påminda om ett liv söder om halsen. I kontraktet med mig själv måste ingå, i fetstil –glöm ej livet utanför böckerna! Får nog tyvärr ha ngt finstilt om att ”pausa blogga, gå och jogga” också ...

Hur avgränsar du ditt skrivande, målande eller fotograferande om du arbetar mycket hemifrån?

Boksläpp idag!

2010-09-03T06:26:00.000-07:00

Lite senare idag kommer boken Why therapists choose to be therapists att släppas!

Arbetet har inneburit en intressant resa för oss själva och vi hoppas naturligtvis att resultatet kan intressa andra. Vad spelar det för roll? kan man ju kanske fråga. Ja, såhär skriver Sussman som studerade temat för drygt tjugo år sedan;

“Perhaps therapists’ motivations have been neglected for a good reason. Do they really matter? One could certainly argue, for instance, that automobile mechanics do not need to know why they chose to fix cars for a living in order to perform adequately. Why should psychotherapists be any different? Well, to begin, humans are far more complicated than cars, and human interactions can be exceedingly complicated and multifaceted. Secondly, introspection is unlikely to provide mechanics with greater understanding of motor vehicles … A third distinction is that the therapist generally uses no mechanical instruments, no technology. It is the person of the therapist that constitutes his or her primary tool”

Vår bok belyser temat med hjälp av allmän litteratur och andras forskning inom området. Den bygger även på en egen studie av 280 psykoterapeuter, samt på fem ingående fallbeskrivningar där terapeuter reflekterar över hur egna kriser kan förhindra respektive berika arbetet med medmänniskor i utsatt lägen. Kollegor som bidragit med sina värefulla insikter och erfarenheter är Pam Critchley, Sherna Ghyara Chatterjee, Sheila Lauchlan, Susan McGrath and Francesca Thorpe.

Ett drygt års arbete når därmed till sitt slut och vi kommer att fira boksläppet den 22 Oktober, på Karnac Books i London! Vi kanske ses över ett glas champagne?

Källa:
Sussman, M.B. (1992) A Curious Calling –Unconscious Motivations for Practicing psychotherapy. New Jersey & London: Jason Aronson Inc.

Medelålderskrisers vara eller inte vara ....

2010-05-18T02:33:00.000-07:00

Medelålderskriser kan vara riktigt spännande.

Så känns det åtminstone just nu, direkt efter boksläppet av min senaste faktabok förra helgen på London Renaissance hotel. Härligt spännande!

När jag började skriva här på bloggen stod vi inför ett vägval.

Jag hade börjat "sörja" både allt som inte blivit av och allt fantastiskt som hade hänt men ofrånkomligen närmade sig sitt slut. Tankarna gick runt och jag vaknade om nätterna med vallningar och ilskna funderingar;

Hur hamnade jag här i England England såhär permanent -det var ju tänkt som ett tillfälligt äventyr ... Barnen, hur skulle det bli då de flyttade hemifrån?

Vart hade språket tagit vägen? Och hur kom det sig att jag slutade skriva? Skulle jag nu sitta där och ångra & sakna under resten av vår ålderdom?

Vi enades om ett experiment, som jag ju skrivit om här tidigare. Jag tog ett sabbatsår och skar ner på ordinarie jobb och inkomst för ett skriva-på-allvar-på-försök.

Upplevde gradvis mycket nytt, t ex att

- bara för att man får en roman utgiven kan man inte nödvändigtvis leva, dvs försörja sig, som författare

- goda recensioner är roligt att få, men det är lätt de dåliga
som biter sig fast och förlamar ... men,

- stolhet är inget att gå och kånka på. Man gör fel, får kritik och kan antingen dra sig tillbaka som ett misslyckat geni eller hylla att man är en envis debut-tant som välkomnar tillfället att lära sig mer.

Handling.
Jag började inse vikten av att kombinera skrivprojekt Inte bara av ekonomiska själ utan även för omväxlingens skull -ett bra sätt att inte gräva ner sig om-när skrivandet går på tomgång!

Den här typen av tankegångar har lett till att jag nu skriver prakiskt taget på ”heltid”, med minst 1-2 faktaböcker per år -tillsammans med romanskrivandet som jag fortfarande uppfattar lite som en passionerande ”affär” vid sidan om. Så vill jag gärna behålla det.

Har även kvar min privatpraktik
som terapuet, men arbetare nu mer med personalutbildning samt med målinriktad, kortare behandling för att kunna resa mellan Sverige och England. Kursen som jag håller till sommaren på Skurupsfolkhögskolaär ett exempel på hur världen har krympt!

Att kriser kan bli en vändpunkt känns ibland som en uttjatad klyscha. Samtidigt är det ju ofta sant!

Och du?
Har du något exempel på ett skakigt tillstånd i livet som utvecklats något konstruktivt? En kris, liksom turning point, som du i efterhand inte skulle vilja varit utan?

Ibland faller det sig så ...

2010-05-14T01:03:00.000-07:00

Det är inte ofta. Men ibland faller det sig så att man vaknar riktigt utsövd, med både massor av (skriv-)ideer och tid att följa upp dem. När sedan solen skiner till råga på allt -ja, då känns det som om man borde fira. TACK för en dag som denna!

Hur ser din dag ut?

PS Bilden är inte på mig -den fanns infogad i vår senaste elräkning!

Som en cricket match ...

2010-05-12T11:04:00.001-07:00

Årets val här i England påminde om en cricket match -det följde så krångliga regler och blev så oerhört utdraget att det nästan inte gick att följa!

Till slut blev det ju dock ett samarbete mellan Clegg och Cameron. Kommer Cameron från Eton college att satsa vad som behövs på den statliga skolsektorn? Och sjukvården ... och tredje världen ...?

Mer om "Hung Election" på länken;
http://uk.news.yahoo.com/elections/analysis-article/post/analysis/5/what-is-a-hung-parliament.html

Winners and loosers?

2010-04-30T00:46:00.000-07:00

Spänningen stiger i England i samband med valet nästa vecka! Vem vinner?

Vi har Gordon Brown. Den pålitliga -men ständigt kallad tråkige, Labour ledaren. Gordon har svårt att täcka över spåren från Tony Blair som ju bokstavligen tog världen i egna (och förstås George Bushs) händer, på ett i mångas tycke osedvanligt odemokratiskt sätt.

Vi har den välputsade David Cameron som skolats i Eton och som nyligen berättade att han faktiskt pratat med ”a black man” på en av sina kampanjresor.

Och så har vi Liberal Democrates Nick Clegg, som klassats som något av en Ladies Man och som lovar en ”clean break” från politiken såsom vi känner dem.

Brown och Glegg hänvisade till det svenska skolsystemet. Cameron säger sig vilja bygga på en finsk skolmodell!

Min svenska uppväxt säger mig ju att man måste börja från grunden för ett jämlikt och demokratiskt samhälle. När var man föds fortfarande medför drastiska skillnader beträffande livslängd, utbildnings- and anställningsutsikter vacklar såklart grunderna.

Om jämlikhet
Varje år publicerar den brittiska regeringen inkomstuppgifter. Den sk Households Below Average Income (HBAI) för 2007/08 visar på att 23% eller 13.5 miljoner människor i the United Kingdom kan klassas som fattiga, ”income poor”.

Begreppet fattig.
Fattig är man om ens inkomst hamnar under en sk ”poverty line” som hamnar runt 60% av medelinkomsten i UK.

Enligt Child Poverty Action Group så översätts poverty line till följande siffror.

Fattig klassas t ex
- en ensamstående förälder med två barn, på t ex 5 och 14 år, när inkomsten (efter bostadskostnader) understiger 239 pund i veckan

- ett par med två barn när inkomsten understiger 322 pund per vecka.

Tendenser
Som framgår av statistiken i rutan ovan, så har just "child poverty" ökat mellan 1961-2008. Antalet fattiga barn blir fler.

Inte talat om
Så, om HBAI rapporten stämmer så ligger nästan en fjärdedel av UKs befolkning UNDER the poverty line ... Och med undantag från ett meningsutbyte beträffande skolbarnens olika förutsättningar kom inte ämnet ens upp under gårdagen omtalade debatt mellan partiledarna i Birminham University. Visst viftade Brown med lite nya instatser, men inkomstskillnaden kom inte upp som något djupliggande problem. Hur kan det komma sig?

Vem vinner valet? För min del handlar nästa veckas val om vilket parti som har bäst förutsättningar att tackla den ojämna inkomstfördelningen. Men är klasskillnaderna något som någonsin försvinner i England? To be or not to be, det är fortfarande frågan. Var och hur är under debatt ...

En inre resa för professionella hjälpare ...

2010-03-30T01:44:00.000-07:00

Sommarlov på Österlen i skrivande vänners sällskap ... Högt i taket för tankar, strandpromenader ... Tid att skriva och tillfälle till ömsesidig respons! Den här kombinationen har jag länge gått och drömt om. Jag har skrivit om drömmen här tidigare -om sommarveckan på Österlen där vila och inspiration samsas. Och nu kom chansen!

Tillsammans med Maria Bryngekommer jag leda en sommakurs på Skurups folkhögskola.

Kursen riktar sig till skrivintresserade inom olika hjälpyrken –terapeuter, socialarbetare, sjukhuspersonal, präster ... Vi kallar det Reflexivt skrivande; återspeglande.

Uppläggningen speglar de kurser som jag haft med kollegor här i England Skrivandet används för att motverka den typ av utbränning som lätt följer ett kontinuerligt engagemang i psykologiska, sociala och fysiska problem.

Våra grupper i England håller kontakten efter kursen -vi har skrivande handledningsgrupper som ibland publicerar texter
tillsammans. Förhoppningen är att Skurupsprojektet också leder till ett fortsatt text- och erfarenhetesutbyte. Kanske med en antologi i sikte?

Framförallt handlar projektet om avkoppling, inspiration och återuppbyggnad –”rejuvenation”. Kanske blandas skrivandet med yoga, egna långpromander ... öppen brasa, pick nick i solnedgången där texterna plockas fram igen för fortsatt reflektion?

Den detaljerade kursuppläggningen är fortfarande under uppbyggnad. Tips och förslag tas tacksamt emot. Om du har någon vän som du månar om inom hjälpyrket, tipsa dem gärna om projektet –vårt sommarlov för ”hjälpare”!

För mer information kontakta Skurups folkhögskola på exp@fhsk.skurup.se eller Sofie Bager-Charleson på charleson09@btinternet.com

Vad vill du göra när du är etthundranio år?

2010-02-16T14:43:00.000-08:00

Frågan "Vad vill du göra när du är 109 år?" ställs av Carina idag.

Just i det här avseendet har jag en ganska exakt förebild. När jag är över hundra år gammal vill jag vara leva som min pappas farbror Einar

Einar som syns på bilderna ovan, forskade, skrev och målade -och diskuterade, tills hans blev 102 år. Vid sin sista födelsedag satt Einar och smuttade på ett glas sherry och diskuterade "relativism", vilket var det hetaste ämnet inom filosofin just det året! Ett par månader senare dog han, i en stol hemma -med en bok i famnen!

Så -just så skulle jag vilja leva och dö.

Och om jag sedan lärt mig att skriva som Siri Hustvedt -om så i sista minuten, ja då vore jag alldeles nöjd!

Nu sänder jag Carinas fråga vidare -vad vill DU göra när du är etthundranio år gammal?

Från en dag till en annan ...

2010-01-17T08:27:00.000-08:00

Över en natt har England gått från djupaste vinter till vår! Idag kvittrade fåglarna som om ingenting hänt. Hade vi verkligen en halvmeter snö i trädgården förra veckan? Det känns som om man drömt.

Vi kom fram ... men ändå inte ända fram!

2010-01-14T05:02:00.000-08:00

Idag har jag grubblat lite på feminism. Inser att jag måste läsa vidare, lära mig lite mer ... liksom utvecklas

Det var osäkert om vädrets makter skulle "tillåta" Germaine Greer föredraget igår. Greer kom hela vägen från Essex. Och Josefin och jag trotsade snödrivor och oplogade vägar och gick till fots. Vi var inte ensamma. Rödrosiga kvinnor och män strömmade upprymt till och i foajen vädrades frågan "hur ska Greer fånga feminismen idag?" Hur för man temat vidare utan att hamna i retoriska, stereotypiska resonemang om oss och dem, svart och vitt?

"Jag ska fråga vad hon tycker är viktigast för feminismen idag", sa Josefin som är arton och ju ser på saker från en annan vinkel. "Det här kommer att bli kul", sa Susan och Leslie -mina väninnor som väntat på oss i baren.

Den första timmen pratade Greer om aborter. Om att "we made a mess of it", som hon sa; "it's all bull shit ... we don't want abortion, and I'll tell you why ..."

Det var inte bara jag som hade svårt att följa tråden. Efteråt, under frågestunden, vågade en modig kvinna utmana Greer och erkände offentligt att hon inte bara var förvirrad utan också besviken. Greer snäste tillbaka att det hon sagt visst var viktigt. En stackars man pep upp att han hoppats på att höra om annat också, t ex på vad hon har att säga om "the emasculation of men". Greer rynkade på pannan, gestikulerade åt publiken som började bua åt mannen! Jag kröp ner i stolen och blundade av skam. Så hade jag inte önskat att Josefins första föredrag om feminsim skulle utfalla.

"There where some bullies there tonight ...", sa Josefin på vägen hem och jag kunde inte annat än hålla med.

Sedan bubblade tankarna och frågorna över hela vägen hem -vad tyckte du om hon som sa det, och han som sa det? Vi var ivriga när vi kom hem och mötte pojkarna i vårt hushåll; "Ni verkar haft kul", sa mellanpojken. När vi satte oss med en kopp te för att berätta slog det oss att kvällen kanske inte gett så många svar -men den hade sannerligen fött nya frågor. Och det är ju inte det sämsta!

... mer julledigt!

2010-01-05T01:21:00.000-08:00

"Icy Grip Of Arctic Winter Tightens Across UK" står det i dagens tidning. Igen.

Vi har inte kunnat använda bilen på tio dagar.

"Vi prioriterar vägar med över 70 000 bilar per dag, hur många passerar hos er?" frågade damen på kommunen när jag förhörde mig om sandning.
"Hrmmm ... tre, ibland fyra ..."
"Ja, då tar det nog ett tag innan vi kommer till er".

Vid det här laget har damen på kommunen och jag pratats vid flera gången. Vår kontakt etablerades strax före jul; Med huset fullt av släktingar gav jag efter för ett oemotståndligt sug att smita ut på egen hand. Visste inte riktigt var. Paris? New York? Jag fegade och bestämde mig till slut för lite gymnastik (och mycket cappuccino) på gymet ett par kilometer bort.

Alla sov och jag kände mig härligt fri vid tanken på att vara borta vid frukosten. Engelska och svenska släktingar äter inte samma sak. Bacon och ägg i ena lägret och Kaviar, har du ingen kaviar? i det andra.

Jag kom inte längre än en meter från huset. En meter snett ut på vägen. Och där satt jag fast. Däcken slirade och bilen blockerade vägen för andra slirande bilar som haft ”turen” att starta högre upp på backen och liksom bara behövde glida ner –om det inte vore för mig! Det hela utvecklades snabbt till en mycket social tillställning -grannar som "tänkt komma över med julkort" passade nu på att utbyta julhälsningar medan bilen puffades åt olika håll. När bilen slutligen återvände till dess utgångläge upplevde vi en märklig känsla av triumf!

Bilen har nu stått i samma läge sedan dess. Eftersom vi firar både svensk och engelsk jul har julmatresterna räckt ganska länge. Skinka och kalkon ... Men nu börjar det bli lite jobbigt, i synnerhet om the "grip of Arctic winter tightens"; det kändes ganska tight som det var!

Ja, det är väl inte mycket att välja på. Ensam i huset! Kanske lika bra att börja på årets nya roman!?

Lite julledigt ...

2009-12-16T07:58:00.000-08:00

Nu tar jag julledigt. Avrundar året med ett litet bokslut på Debutantbloggen
http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/12/16/sofie-bager-charleson-om-sin-roman-granslos-karlek/

Vilket år! "Sabbatsåret för att skriva" har varit underbart, skrämmande, vederkvickande, utmattande, fokuserat, frusterande ...

Aldrig har jag känt mig så livs levande som under 2009!

Det mest avgörande är egentligen den "återupprättade" kontakten med Sverige. Jag bor nu, känns det som, verkligen både i England och Sverige. Det som länge känts konfliktfullt har äntligen sammanlänkats, antagit en harmonisk form.

Och det har jag faktiskt främst mina bloggvänner att tacka för!

Så, här är mitt stora tack. TACK för nya vänskaper, perspektiv och en ständig ström av inspiration!

Det är så frestande att blogga vidare fram till julen. Se hur snön faller i Norrland och hur den smälter i Malmö ... och hur julsakerna finner sin väg in i svenska hem!

Men, med tanke på hur jag försakat hushållet det senaste året har jag mycket att ta igen. Så, det får bli ett litet blogguppehåll fram till Nyår!

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Om att sitta för nära elden ...

2009-12-14T07:40:00.000-08:00

I morse gick jag upp tidigt och möblerade om. Jag placerade laptopen framför den öppna brasan i vardagsrummet. Tycker om att sitta nära värmen. Med lagom avstånd från lågorna.

Så fort jag logggat på såg jag Kevin Fratos nya inlägg om Gränlös Kärlek på Debutanbloggen. http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/12/13/granslos-karlek-en-roman-som-tar-itu-med-det-allra-svaraste/

Vågade först inte läsa... Blev sedan väldigt glad!

Tankarna cirklar runt Kevins frågor; varför blev strukturen som den blev? Ämnet? Titeln? Egentligen känns det som om boken skrev sig själv. Det är oftast det som är så ljuvligt med skrivandet, tycker jag. Man drar i en tråd ... och plötsligt händer det saker, oanade sammanhang tar form.

Skillnaden mellan ett utkast och en färdig bok förefaller emellertid enorm. Utkastet växer man och utvecklas med under tiden som det skrivs skriver. Man kan begrunda, gå tillbaka och ändra. Det känns obehagligt att inte kunna göra det med den tryckta boken. Ingen återvändo, liksom. Man måsta ut och ta ansvar för sitt verk -och hamnar genom detta farligt nära elden.

Packat och klart!

2009-12-07T05:03:00.000-08:00

... är på väg till Sverige för att träffa "Skrivpuffare" efter att ha skrivit tillsammans under nästan ett år!

... som Marmite -you either love it or hate it!

2009-12-05T08:44:00.000-08:00

Vad är egentligen skillnaden mellan att utbyta texter inom en skrivgrupp och att ge ut en bok? Bör en text utgå med en ”storm varning” om den kan läsas av vem som helst? Såsom t ex i fallet med den sensuella texten på Skrivpuffen av en kollega, häromdagen.

Hur ska i sådant fall stormvarningarna utfärdas? Vet man på förhand vad som kan uppröra vem?

Love it or hate it
En väninna här i England jämförde just min bok med Marmite; pålägget som ursprungligen kommer från Australien och som åtminstone här i England marknadsförs med ”You either love it or you hate it”.

Några läsare har graderat Gränslös kärlek med både fyra och fem stjärnor på Bokia boksajt. Boken har beskrivits som en ”rikigt bladvändare” och Dickens-stämning har nämnts. Någon har associerat till Doris Lessings beskrivningar i Det femte barnet. Skildringen av Pauls alkoholmissbruk har beskrivits som ”den bästa skildringen jag läst av en alkoholist”. En annan läsare har graderat boken med en etta, det lägsta man kan komma! Hon skriver ”från klistrig psykoterapi till skånska slätternas dekadent”.

Jag hoppas på att lära mer om varför reaktionerna skiljer så sig åt.

Flera vänner har sträckläst boken och fattat tycke för Paul. Andra, vars omdöme jag värderar lika högt, finner boken för mörk. En nära vän blir för upprörd för att läsa vidare, över skildringen av hur barn far illa. Och det kan jag förstå.

Mörkerseende och ljuskänslighet
Boken rör sig till stor del i huvudet på en man som fallit offer för sexuella övegrepp som barn och som sedan försöker förstå vilken inverkan händelsen har på honom som vuxen.

Jag har arbetat mycket med organisationen Stop it now http://www.stopitnow.org.uk/home.aspx

Det största problement är oftast att få sexualförbytare att våga prata om -och söka hjälp för- sin dragning till barn. Skammen och förvirring var oftast ofantlig hos de som en gång missbrukats själva. Många plågades av det ”upprepningstvång” som Freud och Winnicott pratar om i samband med hur människan ibland tvångsmässigt söker sig tillbaka till det ursrungliga traumat i ett slags undermedvetet hopp om att ”reparera”.

Den här förvirring har känts naturlig att skriva om, med tanke på att det varit ett område som jag specialiserat mig på yrkesmässigt i flera år. Jag ville urpsrungligen skriva en bok som jag kunde rekommendera till människor som inte läser fackböcker om denna typen av frågor.

Men främst drevs jag av vad Frank Smiths beskriver som ett sätt att sortera bland kartorna som man skapar och applicerar på sin egen omvärld.

Min karta är inte någon ”rätt” eller ”fel” karta. Den är helt sonika en reflektion över hur jag sorterar och organiserat vad jag sett, hört och upplevt.

Var och en sorterar på sitt sätt. Och skrivandet hjälper oss att göra kartorna tillgängliga för både oss själva och omvärlden. På så sätt kan vi ju samtidigt revidera vår omvärldsuppfattning!

Att jag rörde mig så obehindrat i mörka landskap med söndriga människor, såsom framgår av boken, var ingen överraskning i sig. Jag har ju valt att arbeta i just detta landskap. Under året som gått har jag dock insett att jag nog började bli ”ljuskänslig” och hade lättare att se i mörker än i ljus. Detta återspeglas, tror jag i bokens, senare delar.
Det råder ingen tvekan om att ljuskänsligheten avtagit i den roman som jag just påbörjat som en uppföljare, med Paul.

Faktum kvarstår dock att det som nu kan kallas min debutroman kan jämföras med Marmite. Något som människor antingen love or hate.

Det oroar mig en aning. Men imorgon fyller jag femtio år. Jag har alltid hoppats på att kunna stiga över femtiostrecket som en människa mogen och vuxen nog att acceptera vem och vad hon är. Man kan utvecklas, revidera sina kartor; men inte förändras på djupet.

Vid femtio är man, på djupet, den man är. På gott och på ont -likt Marmite.

Om helande läsupplevelser

2009-12-02T00:09:00.000-08:00

Behöver en bok vara "glad" för att trösta?

Vi har pratat om Knyttet, Tove Jansson och tröst på Jennys blogg idag http://jennylindgrens.blogspot.com/

Själv tröstas jag bäst av lite mörka böcker. Böcker som låter mig känna efter, identifiera och lära mig av andras framsteg såväl som misstag. Jag söker mig till böcker där man får vila i sin sorg och saknad istället för att alltid skynda vidare. Tove Jansson erbjuder, som Jenny påpekar, en sådan hamn. Den kanske mindre kände Tove Ditlevsen var en annan viktig källa för mig, när jag var yngre. Ditlevsens böcker är genomgående mörka. Men tragedin flirtar ju alltid med komiken; ibland visste jag inte om jag skrattade eller grät när jag läste Ditlevsen. Två sidor på samma mynt.

Och så hade Ditlevsen lyckliga slut. Det behövs, tycker jag.

Nu vågar jag knappt återvända till Ditlevsens böcker. Mycket handlar ju böckerna om vad man själv bidrar med. Vad man själv tillför mellan raderna, som läsare.

När jag fick min första recension förra veckan för min egen debutbok blev jag lättad. Och glad. Recensenten, som skrev för Skånska Dagbladet, hade läst boken på samma sätt som jag.

Gränslös kärlek är full till bredden av sorg. Skånska dagbladet konstaterar att boken handlar om gudstro, gudssvek, incest, våld, skam och stor skuld ...

Men Skånskan skriver vidare;

<em>"De flesta inblandade bär på tunga upplevelser. Författaren vet att medryckande göra personerna levande. Desto mer lider vi med dem. Men efter en häftig, orolig och oroande resa genom kropp och pyske faller allt på plats på lugna Österlen"

Så framstår livet för mig; mörkt OCH ljust. Den ensamma, sorgsna Knytte-sidan är en del av livet -precis som Jenny ger uttryck för. Den är sällan rumsren eller vacker. Men, som Jane skriver på samma sajt; när drömmarna krossas så uppstår utrymme för nya drömmar. Nytt ljus faller och kärleksfulla, omtänksamma och underbara sidor av livet blir synliga på nytt. Och så tycks livet rullar på. Åtminstone för mig.

Vad för läsning får dig att känna dig "hel" igen?

All out together!

2009-11-28T03:20:00.000-08:00

Torsdagen gav ett minne som jag kan se mig själv sitta och nynna och stampa takten till på ålderns höst.

Jag har ju redan skrivit om Mrs Gails pojkkör och deras bokning i Birmingham. Nu var det äntligen dags. Bara det att 143 högstadiekillar kom i tid till skolan i rena skoluiformer och –nästan- kammat hår, var imponerande. Att höra och se dem öva upp sina röster i aulan var också underbart. Surmulna, finniga ansikten fick liv –ögonen glittrade, kinderna fick färg; det låg koncentration, engagemang och förvänting i luften.

Pojkarna fortsatte öva på Billy Elliot sången om gruvstrejken, ”the stars look down” under den nära fyra timmar långa bussresan. Väl i Birmingham blev det ett praktfullt genrep;

”As we stand as one” sjöng den femtionåriga solisten; ”All out together” klämde de övriga 142 pojkarna i. Det vibrerarde i konsertsalen.

Ja, det var så gripande att arrangören kom in och sa att det inte gick att sjunga den här sången, det fick bli en annan. Va? Vi trodde att han skojade. Ett sådant där typiskt ”understated” skämt -brittisk ”dry sense of humour”. Men det var inget skämt. Sången var för politisk.

-Politisk?

-Ja, vi kan inte ha något politiskt här, det är en opolitisk dag -det står här i programmet. Vi ville ha något ”uplifting”; något glatt, lättsamt. Det har vi varit tydliga med redan från början.

Vi hade tjugo minuter på oss. Pojkarna hade inte ens hunnit gå på toa och behövde äta sin medhavda lunch. Det fanns ingen uttrymme för diskussion. Mrs Gail fick tänka om. Nära gråten kallade hon tillbaka pojkarna på scenenen och sa att det fick bli Dream catcher av Newton Faulkner istället.

När pojkarna samlades för att äta fem minuter innan framträdandet gjorde rektorn oss nervösa med att harkla sig. Rektorn är försiktigheten personifierad. Pojkarnas tålamod var redan prövat och det kändes som att leka med dynamit. Ett gnälligt tal om att ”tuck your shirts in now boys” kunde bli gnistan som fick det hela att explodera. Men han överraskade oss med ett brandtal;

”Ibland går det snett utan att man själv har gjort något galet alls. Det här är en sådan situation -där ni har gjort allting rätt och det är andra som ställt till det. Ni har kommit i kläm. Ni känner er kanske besvikna, kanske ”even a bit angry”. Håll fast vid den känslan och försök göra om bevikelserna till en energi som gagnar er själva. Använd den –use it, channel it and never ever resign or give up"!

Woaw, var kom det ifrån? var vi många som undrade. Pojkarna klappade och busvisslade, rektorn log generat.

Väl ute på scen igen gjorde de precis vad han sagt. Taket nästan lyfte av all energi. Det blev ett fantastiskt framträdande såklart. Det var forfarande "allt out together” fast nu i handling snarare än i ord.

Förberedelser i Birmingham

2009-11-28T03:11:00.001-08:00

Our local hero ...

2009-11-25T09:53:00.000-08:00

Engelska skolor är varken att leka i eller med. Familjer flyr ofta statliga skolor och föredrar pantsätta hus eller jobba dygnet runt för privata skolalternativ med små klasser och mindre bråk. När vi flyttade hit var det slagsmål inuti och utanför högstadieskolan neråt vägen. Klasserna var så stora och bråkiga att lärare sällan stannade längre än ngn vecka ...

Det såg dystert ut. Vi varken kunde eller ville gå privat. Kanske skulle vi behöva vi flytta?

Som tur var kom Mrs Gail. The rest is history! Hon tacklade det med ... en pojkkör! Landets första och största kör för pojkar från hela högstadiet. Hur? Ja, ingen av oss fattar egentligen hur hon fick de värsta bråkstakarna att börja sjunga på sina raster. Det är något med chansen att få uppmärksamhet för något positivt istället för negativt ...

Slutesultatet blev i vart fall en underbar skola. Alla våra tre barn har gått respektive går i den fortfarande. Och imorgon ska jag hjälpa till på en när kören med 150 högstadiekillar ska ut och turnera!

När killarna står på scenen är de så stolta; de står raka i ryggen och sjunger så högt och så bra som de bara förmår.

De har övat, övat och övat. Belöningen är att få uppträda runt hela landet -såsom imorgon då vi åker ända till Birmingham!

Jag ser kanske inte direkt fram mot ”crowd management” på den totalt 8 timmars långa bussresan. Men väl där vet jag att jag kommer stå med tårar i ögonen när 150 ex-bråkstakar koncenterar sig på att sjunga rent medan Mrs Gails dirigerar. Vilken kvinna; vår egen local hero!

Vad är det som är så lockande ...

2009-11-24T07:45:00.000-08:00

Vad är det som är så lockande med Norrland ...? Skönheten naturligtvis. Och kanske ödsligheten -där man ibland bara har sig själv att hitta fram till?

Förra vintern åkte hela familjen till Torneträsket för första gången. Det var nästan genomgående mörkt och kallt -minus trettio hela veckan. Detta året överraskas vi alla av en längtan som är så stark att äldsta dottern kallat den för "a craving for Lappland".

Nästan dagligen klickar jag in på Evas blogg om vintern som smyger sig på i Norrland. Sitter i London och föreställer mig vidderna ... där är så tyst att man hör man vad tänker ...
http://ggrannemedpotiatisodlaren.blogspot.com/

Bokslut

2009-11-22T04:03:00.001-08:00

Det regnar ute. Istället för att ut och gå med hunden ska jag göra ”bokslut”. Det är nästan ett år sedan jag påbörjade mitt ”skriva-på-allvar-på-försök”-år. Vad blev det av det hela? Vad har det lett fram till?

Jag är trött men ganska nöjd.

På tisdag släpps slutligen romanen Gränslös kärlek. Den är försenad och ibland har jag undrat själv om jag inbillat mig att den finns ... Har ju tjatat en hel del om boken här. Men nu finns en alltså ”ute i handeln” som det heter,
fr o m tisdag.

Stormande kärlek
Min avsikt var egentligen att skriva en uppföljningsroman under det här ”sabbatsåret”.

Skönlitteratur framstår emellertid alltmer som en stormig förälskelse. Inget är härligare och mer passionerat än skrivandet, man studsar upp ur sängen och när det flyter vill man ta världen i sin famn. Allt känns lätt, roligt och meningsfullt. Men kanske är det få förunnat att kunna förlita sig helt och fullt på denna kärleken?

Min Gränslösa Kärlek tog över ett drygt år att skriva och har nu tagit ytterligare ett år att trycka. Om vi skulle förlita oss på inkomsten från den boken vore vi illa däran vid detta laget.

Faktaböcker
Istället halkade jag in på fackbokskrivandet. Den typen av kärlek känns mer ... sansad.

Diagnoser och beslut inom psykoterapi
Min första bok handlar om grunderna för beslutsfattandet inom psykoterapi. Det har jag alltid undrat över.

Freud hävdade att psykoanalysen vilade på naturvetenskapliga villkor. Hans uppföljare Lacan menar att det är omöjligt att ställa sig neutral i arbete med människor. Donald Schön myntade begreppet Reflective practice i början av 1980-talet, för att bättre hantera de subjektiva bedömningar som ifrånkomligen följer arbetet med människor.

Hur yrkesmässiga bedömningar och ”diagnoser” färgas av personliga och kulturella omständigheter är numera något som anses allmänt viktigt att erkänna och hantera. Det är temat för min bok om Reflective Practice in Counselling and Psychotherapy som släpps in maj 2010

Terapeuters färgade upplevelser
Fackbok nummer två omfattar 180 intervjuer följt av sju ingående fallstudier omkring vad terapeuter bär med sig i det egna bagaget. Countertransference, motöverföring, är ett centralt begrepp som terapeuterna reflekterar över i boken. På vilket sätt är terapeuters egna erfarenheter, ibland sår, en tillgång och när kan det bli ett hinder i ansatsen att bemöta klienter på deras villkor? Denna boken släpps in november 2010.

Ja, detta är vad mitt ”skriva-på-försök-på-allvar”-år lett fram till. Mitt liv har förändrats helt. Sällan har jag ställt mig så ovillig till att bli överkörd av en buss. Jag är trött, sover för lite och får ofta svidande ögon framför datorn. Ändå vet jag att denna vändpunkten är något som jag kommer att minnas med glädje när jag är så gammal att minnena blivit en heltidsyssla.

Nästa år ska jag "ta semester" och bara skriva EN bok. En uppföljning till Gränslös Kärlek ...

Jag rekommenderar försöket till alla skriventusiaster!

Vad jag saknar mest ...

2009-10-27T07:14:00.000-07:00

Vad jag saknar mest om vintern är morgondopp ...

Skrivpuff 296 Use ot or loose it; om att vara vuxen

2009-10-23T03:33:00.000-07:00

Dagens skrivpuff handlar om att ’vara vuxen’.

Jag läser just nu en bok om neurobiologi och forskaren Allan Schores tankar ligger mig särskilt nära idag. Neurobiologisk forskning gör det ju möjligt att med ögat se hur vi vuxna hade det som barn.

Barndom är ju ett tema som jag återkommit till här -och kanske ”tjatat” lite om... Men Schores "neuropsykoanalytiska" forskning bidrar faktiskt med en del nya vinklar.

Det nyfödda barnet

Det nyfödda barnet har ingen förmåga att ta om hand sina känslomässiga och kroppsliga reaktioner. De kan inte trösta och lugna sig själv. Affektregleringsförmåga ligger hos föräldern, det åligger dem att hjälpa barnet att lära sig reglera känslor.

Barnet måste dels lugnas och lära sig förstå och hantera, tolerera sina, egna reaktioner;
”Hjälp ska jag dö?” frågar barnet som upplever starka känslor som hunger, kyla eller magont utan att förstå varför. En lugnande röst, leende ögon signallerar
”Nej, du behöver inte vara rädd...”.
Detta är ett fundament inom Anknytningsteorin, som nu Allan Schore vidareutvecklar sin forskning.

Hjärnans utveckling vid stimulans

Schores forskning bekräftar vikten av att lugna och ”hålla” barnets starka känslor, tills barnet förmår förstå och reglera dem själv. Schore visar också hur hjärnan faktiskt växer och utvecklas till sin form genom förhållandet till sin vårdgivare! Schore (2008:23) skriver;

“Recent [integrative] models view … influences from the social environment as imprinted into the biological structures that are maturing during the early brain growth spurt, and therefore have long-enduring psychological effect … I contend that the structural maturation of the right brain is directly influenced by the attachment-relationship’

Psykoneurobiologiska mekanismer sätts i omlopp av leenden, smek och andra kärleksfulla och lekfulla uttryck. Detta har en direkt inverkan på utvecklingen av barnets prefrontala cortex och ”sociala” hjärna.

Om du är rolig eller ej ...

Den här typen av stimulans kan t o m inverka på om vi har humor eller ej!

I den högra hjärnan lagras information om olika sätt att relatera till omvärlden. Här bearbetas ”data” om förhållandet mellan människor. Humor och empati är några av de egenskaper som kan utvecklas i människors prefontala cortex. Olika kopplingarna utvecklas beroende på vad barnet själv får uppleva. Schore fortsätter;

The right brain stores internal working models of the attachment relationship “It processes emotional social information – its functions are as diverse as enabling empathy, humour, and many of the capacities that are fundamental to human subjectivity”

Use it or loose it

Skillnaden med denna nya forskningen är väl främst att detta antagandet är något som kan bekräftas med ögat; något som vi kan se genom att röntga hjärnan. Schore understryker att detta väldigt mycket handlar om en use or loose it princip -lite grann som andra ”muskler”.

Det innebär is sin tur att det aldrig ”är för sent” att utveckla sin ”sociala” hjärna; med dess empatiska, humoristiska och allmänt och intersubjektiva kvaliteter. Psykoterapi är, understryker Schore, är en av flera åtgärder att tillgå för att den del av hjärnan där våra social intryck ska bearbetas på nytt.

För den som vill läsa mer om Schore, gå till hans web site;
http://www.allanschore.com/link.htm

Boken som jag just nu läser är:
Schore A, Green V (2008) Emotional Development in Psychoanalysis, Attachment Theory and Neuroscience London: Routledge

Fler lästips om anknytningsteori:
Fairbairn W R D (1952) Psychoanalytic Studies of the Personality London: Tavistock
Gerhardt S (2004) Why love matters –how affection shapes a baby’s brain London: Routledge
Kohut H (1977) The Restoration of the Self NY: International Universities Press
Schore A (2003) Affect Dysregulation and Disorders of the Self NY: Norton
Stern D (1985) The interpersonal World of the Infant NY: Basic Books
Winniott DW (2004) The Maturational processes and the facilitating environment London: Karnac

Varför slår föräldrar sina barn?

2009-10-11T03:54:00.000-07:00

Två andra bloggar har inspirerat till detta inlägg idag. Det första är Eva Swedenmarks inlägg "kasta sten på mig"; http://evaswedenmark.blogspot.com/2009/10/kasta-en-sten-pa-mig-i-stallet.html

Detta är i sin tur en uppföljning av Frankrike bosatta Evas upplevelse av "aga" http://ggrannemedpotiatisodlaren.blogspot.com/2009/10/ett-jubileum.html

Båda inlägg rekommenderas varmt.

Frågan om fysisk våld inom familjen -och om samhällets förhållande till detsamma är ofta i mina tankar. Likt Eva i Frankrike har jag genomgått en slags kulturchock.

Varför slår förädrar sina barn?
Sedan i julas har”fallet Baby B” debatterats i England. Baby P var 17 månader gammal när han avled. Både dagmamma och läkare hade rapporterat sin oro över pojken så att Baby P registrerats som ett ”risk fall”, utan att någonsin följas upp.
Vid flera tillfällen vårdades Baby P på sjukhus. Pojken skickades alltid hem igen. ”Hur kunde detta hända?” rasar England, ”hur kunde kommunen missa en sådan systematisk misshandel därhemma?”.

Minst ett barn dör i England varje vecka på grund av att föräldrarna själva utsatt barnet för våld eller vanskötsel. ”Fallet Baby P" har fått den här debatten att flamma upp. Ändå diskuteras inte anti-aga lagstiftningen som en självklarhet!

Tidningen the Guardian (1) och the Observer har utfört egna undersökningar; Ett statligt dokument, en Oftsed rapport, grävdes t ex fram med uppgifter om 300 dödsfall per år genom föräldrars våld och vanskötsel av barn. Detta dementerades senare av en talesman för the department of Children, Schools and Families som konstaterade att ”det visar sig i själva verket vara under 100 barn per år... Vi kan nu bekräfta att i Juli 2008 inleddes utredningar av fall [misstänkta mord i hemmet] av 81 barn som avlidit under 2007” (2)

Riskfall
Enligt The Guardian registreras över 29.900 barn som riskfall. Antalet utsatta barn under bevakning ökade drastiskt redan veckan efter att Baby P fallet återuppväckts. The Observer (2) konstaterad enligt en egen undersökning att ”nervösa socialarbetare rapporterar alltfler misshandlade barn” och antalet barn som föreslogs för omhändertagande visade sig tredubblas veckan efter avslöjandet av Baby P.

Föräldrarskap och gränsdragningar
Runtom publiceras fortfarande bilder på Baby P; en liten pojke med röda kinder och ljust, lockigt hår som mött vår blick från löpsedlarna i över två veckor. Pojken har stora blå ögon. Runt ena ögat märks ett blåmärke. Läpparna ser såriga ut. I övrigt ser pojken så ... ja, så nyfiken ut. Den bilden som skildrats i tidningar och på nyheter visar pojken då han sträcker fram handen, de små knubbiga fingrarna verkar vilja nå och ta tag i något. Pojken ser ut att vara uppslukad av sin egen nyfikenhet, såsom barn ju är när de ser något nytt, på gott och på ont –men nästan alltid för att lära sig. Barnet drivs oundvikligen framåt. Såg Baby Ps föräldrar detta som illvilligt klåfingrig?

Nya värderamar
Mycket tycks de hänga på vår olika bagrund -beträffande utbildning, egna upplevelser av omsorg och om våra olika kulturer. Psykoanalytikern Alice Miller letar efter referenspunkter i både samhällets och i individens egen historia för att förstå vuxnas förhållande till barn. Hon citerar t ex Bibeln (Syrak 30:1) som säger ”Den som älskar sin son, han spar icke på riset, på det att han till slut må få glädje av honom” (3). Miller hävdar att ”[a]ll barnuppfostran har sin begynnelse i förälderns egen barndom”. Hon uppmanar oss att blicka inåt;

”Om det inte är möjligt att medvetet uppleva och bearbeta det förakt som man själv eventuellt visats i sin bardom, kommer man att ge det vidare”

Man undrar om det var det detta som låg bakom den form av ”uppfostran” som drev Baby Ps föräldrar till att systematiskt utdela slag? Eller vad var det som som gjorde att när Baby P dog så hade han blåmärken över hela kroppen, ett delvis avslitet öra, bitmärken, en utslagen tand, åtta brutna revben och en, till sist, bruten ryggrad?

Anti-aga lagstiftning
Aga, fysisk misshandel, är inte det enda sättet som vi vuxna kan överföra våra egna ”hang ups” genom. Emotionell och psykiska övergrepp kan vara lika destruktivt. Men, en anti-aga lagstifting sänder ut ett budskap till de vuxna om att ifrågasätta sina egna starka känslor; Alice Miller skriver;

”Varje förälder som inte lever i en fullständig förljugenhet vet av egen erfarenhet hur svårt det kan te sig för en människa att tolerera vissa sidor hos sitt barn ... ” (3)

När detta händer är det viktigt, menar Miller, att vi rannsakar oss själva. Är det något i oss som gör att barnets beteende inte motsvarar våra föreställningar och behov?

Varje samhälle har sitt sätt att hantera den här frågan. Jag kanske har en glorifierad bild av Sverige; man vet ju hur rosiga gamla minnen blir? Uppväxt kan vara svårt var man är bor eller bott. Men visst är det är möjligt att vissa samhälleliga insatser kan göra utvecklingen lite mindre överväldigande för individen?

Att både Baby P och hans föräldrar behövt hjälp på ett tidigt stadium betvivlas inte av någon i England just nu. Frågan om hur man skulle hjälpt bäst är dock fortfarande öppen, liksom debatten om hur man förebygger att något liknande kan hända snart igen.

Empati, hävdar Miller, är det viktigaste en förälder kan ha; medkänsla, med barnet är nyckeln.

(1) Booth R Eight in 10 seriously harmed children "missed" by agencies artikel i The Guardian 15 November 2008
(2) Mcveigh T Oftsted’s Childabuse report was misleading The Observer 23 November 2009
(3) Miller A (1982) I begynnelsen var uppfostran Stokholm: Wahlström & Widtsrand

Mer läsning.
Jansson S "Svrerige -förebild i arbete mot misshandel" www.barnsidan.se-cldoc.492
Larzeleres (2004)"Swedens smacking ban: more harm than good" University of Nebraska Medical Centre

Get out of my face(book) ...

2009-10-08T01:14:00.000-07:00

Vår äldsta dotter pluggar just nu i Spanien. Och det fick oss att fundera på facebook som ett bra sätt att "keep in touch". Hennes lillebror har nu gett oss en fingervisning med den här länken ...

Det är en underbar parodi. Rekommenderas för alla föräldrar som likt mig själv funderat på att påminna sina "long distance" barn om att ha mössa på sig om det ser ut att bli kallt ... Budskapet är klart; "get out of my face(book)"! Här är en -väldigt komisk- lesson to be learnt:)

http://www.youtube.com/watch?v=yu4zMvE6FH4

A clean and streamline design ...

2009-10-07T02:36:00.000-07:00

Don't judge a book by the cover, brukar man ju säga. Ändå är det precis det budskapet som "min" annars så pålitliga bokhandel basunerar ut i sin kampanj för läsplattan, idag. Den har, sägs det, en oslagbart "clean and streamline design".

Är detta början på slutet för boken såsom vi känner den idag?

Amazon är mitt "hem från hem", mitt bibliotek, min närköpesaffär ... det är här jag sitter "och hänger" på mina kaffepauser. Det är här som spenderar mina pengar istället för på kläder och ibland rentav vissa matvaror.

Men idag gick jag vilse redan vid ingången. Det första jag såg när jag loggade on var denna länken till en ny ebok-devicen, nedan.

http://www.amazon.com/gp/mpd/permalink/m3BETPLR0S7FKW

Det har ju bloggats mycket om läsplattan, i synnerhet i somras iform av en bloggstafett om bokens framtid,t ex via länkarna;

http://www.bokhora.se/blog/salong/debatt/2009/07/all-books-ever-written/

http://mymlanthereal.wordpress.com/2009/07/16/upphovsratten-ar-inte-en-naturlag/

Min favorit är inslaget på Johannas Wistrands fina Multimanus sajt om "story time"!
http://www.youtube.com/watch?v=x8FnVlcRT4A

Själv har jag suttit i en liten bubbla och trott att teknikens roll i mitt eget läsande kunde begränsas till Googling och Amazon-inköp. Nu börjar det där inte kännas lika självklart. Om läsplattan är det första man möter varje gång man "går in i" bokaffären dröjer det väl inte länge innan vanliga böcker känns ... ja, ovanligt.

Vad tror och tycker ni andra? Kanske är det bara jag som inte fattat hur pass vanlig läsplattan redan är?

Skrivpuff 244 Om något långsamt

2009-09-01T05:18:00.000-07:00

Allt gick så oerhört långsamt nuförtiden.

”Men, kom nu för fan!”

Han ser att hon rycker till. Tonen förvånar honom själv, var det verkligen han som svor?

Han sätter sig ner på pallen, kramar bilnycklarna så hårt i handen att de skär in i skinnet. Han vill skrika. Knuffa undan henne och säga ”skynda dig för fan”! ”Jävla människa”, vill han säga ... ”varför är du så satans ... ”.

Satans vadå? Hennes krumma rygg, fingrarna som spretar med skosnöret. Han följer hennes rörelser.

”Varför är du så ... så jävla gammal?” mumlar han för sig själv.
Han betraktar den egna handen. Rynkig, gammal. Tårarna trängs bakom näsroten.

”Såja”, säger hon och reser sig upp med ett stön, röd i ansiktet av ansträngning. Håret står på ända, hon ler.

”Oroa dig inte, vi hinner ...”, säger hon och klappar honom på kinden. Hon föser undan en hårslinga som irriterat honom hela morgonen. Han tar hennes hand, för den mot munnen och leker med läpparna över skinnet som doftar ... minnen.
Hon öppnar dörren och väntar tålmodigt på honom medan han manövrerar rullatorn över tröskeln.

”Det får ta den tid det tar”, hör han henne säga medan hon låser dörren, ”världen får allt vänta på oss.”

Han vill ta henne i sina armar, vill kyssa henne ... om han bara haft händerna fria.

Skrivpuff 234, skriv om LAGA ...

2009-08-22T04:49:00.000-07:00

Dagens skrivpufftema leder tankarna till en bok som jag just läst ut.

Hur lagas en bruten människa? Det temat har följt mig genom hela Katja Timgrens bok Ingenting har hänt. Huvudpersonen Julia håller på att laga sig själv. På ett julbesök hotas de nyläkta såren ska rivas upp igen. Allt käns så skört. Lagas man verkligen någonsin helt?

I Ingenting har hänt händer mycket. Under ytan. Små till synes harmlösa incidenter samlas på hög under Julia uppväxt och sammantaget får de en enorm inverkan. På ytan händer ingenting som inte borde hända. Timgrens skildrar hur föräldrar kan, som Philip Larkin skulle säga, ”fuck you up”, medan de i själva verket tror sig göra precis tvärtom.

Julias föräldrar gör tvärtemot vad deras egna föräldrar skulle gjort. Antagligen likt många andra tror Julias mamma att det räcker som recept för en bra uppfostran. Hur många av oss föräldrar tänker inte så ibland? Var går gränsen, undrar jag medan jag läser, mellan egna drömmar och drömmar för barnen? I sin bok i Begynnelsen var uppforstran hävdar Alice Miller att all dogmatisk uppfostran uppkommer från föräldrarnas egna behov. Man projicerar behov på barnen, och vill ge dem vad man själv inte fått. För att lagas själv.

"Jag vill att ni ska kunna prata med mig om allt", säger mamman som är noga med att stänga ute ljud utanför sin sin egen dröm. Julias mamma försöker uppleva den barndom hon själv längtat efter genom Julia och hennes bror. I själv verket upprepas skadan. Mamman tycks dela mormorns oförmåga att se barnet som ett separat, från henne själv fristående väsen.

I Julias fall leder mammans drömmar och livsstil till en tilltagande känsla av utanförskap som förstärks och bekräftas genom mobbing. Julia blir den som alltid är utanför, alla antar det perspektivet på Julia utom föräldrarna som vägrar uppfatta hennes passivitet som annat än ”mognad”. Hennes tystnad tolkas som medhåll, den ger den bekräftelse föräldrarna söker på om att deras gröna livsstil –nära naturen men långifrån människor- verkligen är en idyll. Timgren blir nästan Ken Keseys norrländska motsvarighet när hon skildrar hur friskt kan klassas som sjukt, beroende på vem som bestämmer.

”Du är ju sjuk i huvudet”, upplyser ofta pappan Julia bror som outröttligt prosterar, medan Julia sitter tyst med rivmärken på armen och uppfattas som välmående och harmonisk –se på din syster, som aldrig bråkar, menar pappan ... Som läsare sitter man ibland som på nålar och vill ropa åt föräldrarna att ”jamen titta på Julia, då ... hon blöder ju!”

De flesta hushållen har ju inga öppna dramer där utomstånde kan följa händelserna objektivt och hojta till när saker går snett. Vi gör väl alla så gott vi kan inom familjen. Men Timgren påminner oss om att det ibland inte räcker till. Man halkar lätt in på spår där små saker ackumuleras till en sådan tyngd att barnets brister. Och när det händer, upplyser Timgren, är skadan väldigt svårt att laga.

Skrivpuff 232. Skriv om ett grundäggande behov ...

2009-08-20T03:22:00.000-07:00

Dagens skrivpuff uppmanar oss att skriva om grundläggande behov. Grundläggande avser kanske egentligen något mer ursprungligt, som att få kärlek och omsorg från livets början. Och det blir ju därmed lite ytligt att tjata om skrivandet igen.

Men, eftersom jag med dagens post fick M-magasin med ett reportage rubricerat "Jag erkände mitt beroende och blev lycklig", så föreföll temat uppenbart. Jag skrev ju om intervjun tidigare här på bloggen. Och nu är den alltså i tryck. Barnen stönar. "Varför skrev de att du var beroende ...? Åh, gud så töntigt".

Men, nu är det ju som det är ... Skriver man under dygnets alla lediga stunder överskrider man hobbyns gränser. Man kan nästan tala om ett behov. Ett beroende. Det har jag förstått genom många andra skrivarkollegor!

Ju längre man lever, ju fler sätt att tampas och komma underfund med livet på blir man ju medveten om. Man skaffar sig små livlinor och klänger sig fast för att hålla sig flytande. Skrivandet är i mina ögon en oförarglig livboj som varken tar på levern eller plånboken. Having said that, som framgår av M-magasin reportaget så har hela familjen sparat in i samband med att jag gick ner i tjänst för att skriva. Ett stoort tack för det. Det är ju ens förhoppning, förstås, att skrivandet på sikt blir ett beroende som i alla fall betalar för sig självt...

Sommar och sol?

2009-07-23T10:09:00.000-07:00

Nu lämnar vi London och hoppas på sommar & sol på Österlen. Fortsatt glad sommar -vi ses i augusti!

Skrivpuff om Franskt

2009-07-14T05:22:00.000-07:00

Ibland –ja, oftasts egentligen, så tycker jag att livet rymmer motsättningar och ytterligheter. Liv ska samsas med död, kärlek trängs med hat. Och detta ska vi behöva leva med, som existentialisterna påpekar -det enda vi vet riktigt säkert, säger Sartre; är att vi måste leva med föränderlighet och osäkerhet!

Skrivpuffens tema ”franskt” leder inte bara mina tankar till Sartre, de Beauvoir och de andra franska existentialisterna. Temat leder också mina tankar till ett par känslomässigt sprängfyllda dagar förra veckan, med vår äldsta dotter i just Paris.

Vi har varit i Paris två gånger tillsammans, J och jag. Den första gången låg J i min mage! Denna gången har hon just gått ut skolan och står därmed redan med ena foten ute i världen, så att säga. Det käns som ett privilegium att få följa med en bit på vägen.

Paris var ett uppenbart val för J; jag ville först helst till Österlen, men J fick något överseende i blicken -som om hon tänkte ”get a life, mamma”.

Och Paris bjöd på liv!

Fast vi mötte Livet på olika plan, J och jag. J bubblade av entusiasm och planer, hon marcherade runt med karta och ideer. Själv småsprang jag vid sidan om och förundrades mest över att se J så påtagligt förändrad sedan vi var här senast. Små knubbiga babyfötter som då sparkade i min mage gick nu i välsittande, smakfulla damskor. Hur gick det till? Paris gav tillfälle till att hinna ikapp händelserna; hinna begrunda vad som hänt.

Som mamma får man släppa taget. Barnet flyger utåt, uppåt och man fortsätter älska, oroa, måna men får nöja sig med att plocka oroligt med händerna i knäet –får inte hindra, skrämma, stå i vägen –som de Beauvoir ju betonar i sin roman ”De vackra bilderna”.

Existentialisternas motto om att ”var och en ansvarar för meningen med det egna livet,” ställs på spets när man står med sin ”stora bebis” i stunden som hon flyger ut ur boet. J kan ju inte sitta där och fylla mitt liv med innehåll. ”Ungdomen har hemlängtan efter framtiden” sa Sartre. Så är det ju.

Tids nog kanske J också går längst gatorna i Paris med en bebis i magen? Vem vet -det enda vi vet, skulle ju Sartre svarat; är att vi aldrig riktigt vet.

Om nu så lite i livet är förutsägbart så kan vi ju lika väl unna oss att hoppas och smida planer; vara vår egen lyckas smed i stället för att vänta på att meningsfulla sammanhang trillar ner i knäet på oss.

Och skulle man tappar fotfästet ett tag; förirra sig lite i livet, ja då kan man ju alltid hämta inspiration från våra skånska filosofer. Det ligger ju t ex mycket i det skånska talesättet ”Ja kåmmår ijän, sa kärringen såm fasstna i möllevingen” *

Tack J, för att du finns –och för de underbara dagarna i Paris!

*(på rikssvenska; Jag kommer igen, sade kärringen som hade fastnat i vingen på väderkvarnen!)

Fay Weldon's Fan Club

2009-03-09T04:04:00.000-07:00

Jag har inte haft en idol på trettio år. Nu har jag det. Efter helgens kreativitetskonferens så har jag öppnat mitt hjärta för Fay Weldon, eller rättare sagt för bilden av Fay Weldon; hon har ett varmt, ombonat uttrymme i mitt hjärta, med ett stadigt skrivbord at en bekväm madrass -precis som om det som hon berättade om under konferensen. I min fantasi sitter hon där just nu och funderar med ett småleeede hemtamt lekande på läpparna. Den för Weldon så typiska glimten i ögat får henne att framstå som en av de mest mest nyfikna människor jag träffat. Vår kära sjuttioåttaåriga feminist.

Med sin smittsamma entusiasm berättade hon för oss om den nio månaders långa inkubationstiden som föregått hennes senaste roman, som tydligen blev klar i torsdags.
”Var det en svår, smärtsam process?” frågade en kursdeltagare.
”Nej,” log Weldon
”Inte alls?”
Weldone ryckte på axlarna;
”Det är ju så det är att skriva, det är ju en del av processen.”

I direkt uppslutning till Cynthia Morris och Jacqui Loftshouses föreläsningar om organisk versus målinriktad skrivsstil så fick vi nu en illustrering, ett livs levande exempel på vad en organisk ”free-flowing” skrivprocess faktiskt innebär;

”Ställ hundra frågor på första sidan och spendera de resterande tvåhundra sidorna med att besvara dem” säger Weldon; ”så skriver jag.”

Ingen förutbestämd plot, ingen mall. Weldone tror att förläggaren kommer att bli överraskad, hennes senaste berättelse tog sin egen väg
”Så är det att skriva organiskt,” säger Weldon.

”Hoppas du på att upprepa din framgång med the Life and Loves of a She Devil?” frågar Ann. Man kan se deras ömsesidiga beundran, de passar bra ihop, Fay och Ann. De tycks dela glädjen över den bok som Ann just översätt och tryckt på svenska.
”Nej,” svarar Weldon, ”när saker går bra så är det utav av misstag”
”By accident?”
”Ja...” Weldone tycks väga, nästan smaka ordet; ”Ja, det är faktiskt en fråga om accident, när något blir en sådan succes”
Tur snarare än skicklighet? funderar jag. Tillfällighet, kanske.
Det käns i vilket fall oerhört uppmuntrande!

Weldons lugn sprider en god stämning i lokalen. Vädret har gått från sol och blå himmel till ösregn och åska. Det käns mysigt, tryggt och dramatiskt på samma gång. Utanför fönstret ser vi hur båtarna ligger och guppar i hamnen, i St Katherines dock -där ju även Anns båt ligger, med sin svenska flagga.

”Några fler tips?” undrar någon.
Weldon skrattar och berättar om sitt arbete på Brunel university, där hon föreläser;
”Jag brukar säga, skriv vad du själv vill läsa ... Och, så säger jag –akta er för adjektiv och adverb! Jag går efter ”stryk eller vidareutveckla”-regeln, adverb kan förta meningen med orden.” Hon fnissar till igen. Anspråkslöst.
”Jag har ju skrivit i fyrtio år” säger hon, nästan som en urskuld. Hon är osäker på hur många böcker som hon egentligen har skrivit. Varje bok käns annorlunda.

Detta projektet bestod av en ovanligt lång ”ruvnings”-fas. Och boken kläcktes i en källare!

I början av januari, tre månader innan dead line, så bestämde sig Weldon för att avskärma sig. Hon drog ner en madrass till källaren och skaffade sig ett skrivbord med god belysning. Men ingen telefon. Ingen email. Och sedan började hon skriva.

Och det är just denna bilden av Weldon som jag kommer att vårda i mitt hjärta; bilden av en lugn, sansad och framförallt vis kvinna som då och då tillåter sig själv att ge sig helt hän åt något annat –för att sedan komma ut igen med ett lugnt leende på läpparna.

På tåget hem visar Susan, min väninna som varit med mig under konferensen, en artikel om Fay Weldon i The Observer. Vi läser att hon har varit gift tre gånger och att hon har fyra söner. Vi vet från föredraget att hon också har styvbarn. Fay Weldon är sjuttioåtta år... Båda Susan och jag enas om att hon käns som en av de mest ungdomliga människor som vi mött -med massor av nya hyss och äventyr på gång!

Om bloggar och skrivandet

2009-01-10T10:15:00.000-08:00

Bloggandet är nytt för mig. Jag vet inte ens säkert om det verkligen är något för mig. Men jag har stuckit tån i vattnet och har hitills häpnats över det färgstarka ö-landskap; den vidsträckta skärgård, som jag stött på -i vad som jag tidigare uppfattade som enbart mörkt, oöversiktligt, kanske bottenlöst; Gå inte för långt ut på nätet, har jag sagt till mina barn; fula fiskar ligger på lur!

Jag tänker inte bli mindre försiktig vad det gäller barnen. Men, bloggar förefaller numera också som små härliga ”öar” som man kan simma runt bland och stiga iland på för en liten ”pratstund” .Jag har främst besökt kvinnodominerade domäner, jag har särskilt sökt mig till ”öar” med andra mammor på, som Amelia och Vi Föräldrar. På den första i synnerhet har jag imponerats av kvinnors interaktiva, inlevelsefulla förmåga. Här har jag mött BondgårdsMammor, BåtMammor, GamlaMammor, UngaMammor, PinsammaMammor, CoolaMammor ... mammor som dansar, som stickar Lovikavantar; som gråter och skrattar; som bråkar och kramas; människor, som likt mig själv skriver ”mellan varven”; tänkande, kännande, ibland-ledsna och ibland-glada människor som hela tiden blir avbrutna –för att laga mat, trösta, städa toaletter, pussas ... såsom man gör som mamma.

Vissa bloggar utrycker änglsan ”är någon där, hör ni mig?”. Kanske styrs man av kontaktintresse. Andra vill berätta, kanske prata av sig. Några dras kanske, som jag själv, just till skrivandet –det egna och andras skrivande. En väninna berättade nyligen att hon skrev för att hon måste skriva; om hon inte skrev blev hon lättirreterad, rastlös och ibland t o m deppig. Hon gav röst till något som jag gått och undrat över under många år, hon menade att skrivandet var mer än en fånig hobby. Det kanske inte är en nödvändighet som mat och kläder, men bra nära. För mig blir bloggandet ett sätt att vistas bland andra som också drar inspiration av skrivandet –det egna och andras.

Att ansluta mig till Ann Ljungbergs SkrivPuff-blogg kändes som en naturlig uppföljning på mitt tidigare samarbete med Ann. Att anlita Ann som skrivarcoach för ett par år sedan är något som jag minns som en milstolpe. Jag har väl alltid skrivit; men liksom smugit med det, känt dåligt samvete. Plötsligt fanns någon som sa att ”du måste skriva varje vecka”. Visserligen betalade jag Ann för att säga så; men det blev en viktigt kontrast mot tidigare tänkande om att skrivandet alltid kom ivägen annat. Nu blev det tvärtom. Och när väl det tänkande hamnat på plats (jag var inte svårövertalad!) så ändrades mycket.Min första roman släpps i mars. Och i år är jag inblandad i tre skrivprojekt. Jag skriver tre dagar i veckan. De dagarna käns lite som julafton; spännande och inspirerande, som när man var liten och kunde låta inspirationen och kreativiteten styra dagen snarare än enbart förnuftet och eftertanken.

Nu tycker ju inte alla om att skriva, men principen måste väl gälla för alla andra riktigt starka intressen; målning, fotografering, stickning ... När det finns så mycket i livet som man inte tycker om att göra så förefaller det viktigt att ta vara på det som man faktiskt upskattar och blir glad av.

Kanske någon annan har fler eller andra erfarenheter om skrivandet i synnerhet?