Vad är konst och vad är inte konst? Den frågan diskuteras ivrigt i vårt hem just nu, i samband med att mellansonen -som är den konstintresserade i hushållet- ska gå på Tracey Emins föredrag och utställning Love is what you want
Jag har egentligen aldrig varit svag för Trecey Emin, möjligen har jag tyckt att hon är lite jobbig. Men kulturkritikern Brian Sewells* inlägg häromdagen gav mig en tankeställare. Sewell skriver
"Miss Emin's miserable self concern ... eliminates half her potential audience. As a man ... I remain an uninvolved outsider and feel not the slighest sympathy. In truth I feel nothing ... for her bladder, abortions and nothing for her current menopausal state"
Med tanke på allt som återspeglats om Mannen inom konstvärlden under årens lopp, kanske Emins röst faktiskt har sin plats -ja, måhända är den t.o.m viktig?
Vad tycker du?
(*källa,the Evening Standard, 19/5, 2011)
Vilken kritiker! Han har inte sett utanför sig själv många sekunder i sitt liv. Jag som ofta ser konst och lyssnar till vad som diskuteras tycker att kvinnor alldeles för sällan får nå ut. Det är t o m så att många som går konstutbildningar öppet skämtar om detta. Ja, att männens konstsyn helt dominerar. När jag kom vidare till det tredje året på min konstutbildning så satte alla kvinnor i trean på sig en lösmustasch på klassfotot. Vi var många kvinnor det året, men året innan var det bara män som gick ut trean.
SvaraRaderaSen kan många säga att många av de allra största och mest betalad konstnärerna i Sverige är kvinnor. Det är sant, men männen är fortfarande fler.
Vad bra att du diskuterar detta tänkte jag skriva i den förr kommentaren. Jättebra.
SvaraRaderaEva, tack för din kommentar. Vilken bild med lösmustascher -underbart! Det är verkligen roligt att få ta del av dina erfarenheter. Konst är lite av ett nytt område för mig, har blivit alltmer intresserad genom att sonen för samtalen in i hemmet. Det har förvånat mig att det forfarande är så konservativt inom ett område som ska vara så öppet och kreativt. Upprörande, to say the least:(
SvaraRaderaDet är ett jätteproblem i konstvärlden. När jag gick på konsthögskolan var vi ett gäng som jobbade med feminism och fick dit konstkritiker och konstnärer från hela världen som jobbade med feminism, inspirerande och spännande. Jag minns när jag för några år sedan var på Arken och tittade på deras nyinköpta konst, en del från min generation av konstnärer, vi var tre fjärdedelar kvinnor på utbildningen, av inköpta trettiotalet verk var TVÅ av kvinnor. Jag kokade inombords, var var alla mina duktiga häftiga kollegor som jag gått på konsthögskolan med?? Detta är kanske ett något mindre problem i Sverige än i Danmark, men jag upplever det som ett problem över hela världen och när en konstkritiker kan skriva så 2011 då behövs Tracey Emin!! kram Sophia
SvaraRaderaJag känner inte till Tracey men jag tänkte bara kommentera lite om kvinnor och konst.Jag känner kvinnor i konstvärlden som berättat om hur männen i konsten håller ihop för att hålla de kvinnliga konstnärerna utanför, hur de nominerar varandra, öppnar dörrar för varandra men stoppar kvinnorna. Jättekul kritik förresten, Eva, med lösmustacsherna!
SvaraRaderaSedan en annan sak jag tänkt skriva förut; jag gillar verkligen den bilden du har i headern på bloggen, där du sitter och skriver och din man(?) sitter bredvid och läser tidningen. Miljön runt er och den starka reportagekänslan.
SvaraRaderaSophia och Jane, tack för att ni delade med er av er erfarenheter! För mig är det här en slags "eye opener" inför något som jag inte varit medveten om innan. Eftersom jag inte är bildkonstnär själv har jag kunnat nära illusioner -och uppenbarligen vanföreställningar- om konstnärsvärlden som en fördomsfri bubbla, en frizon liksom, där jämställdhet åtminstone i vår tid är en självklar komponent. Vår son ska utbilda sig till arkitekt, och på ett föredrag stod en lärare och föredrog om trettio förebilder för ariktektskolan och utbildningens uppläggning. ALLA var män! Ni kan tro att jag kokade efteråt!
SvaraRaderaPS Jane, tack också för kommentaren om bilden. Det är ett par år sedan, men den fångar ngt som känts beständigt för oss. Vi bor i ett mycket grönare område nu, men läser och skriver med samma intensitet:)
Kvinnor anses ofta vara "pladdriga" och blir många gånger bedömda utifrån sitt utseende och inte ifrån vad de åstadkommer. Inte bara i konst utan i många sammanhang. Inte minst i politiken. Män kan se ut nästan hur som helst men det fälls ändå inga negativa kommentarer och de tas på allvar.
SvaraRaderaTracey Emin känner jag inte till.
Ett tänkvärt inlägg! Samma förminskande av kvinnor finns inom många områden men kanske särskilt inom konst, litteratur, musik, arkitektur. Och politik förstås, och i den akademiska världen, och i näringslivet...
SvaraRaderaPå sextiotalet var jag med i Grupp 8. Tror tyvärr att den rörelsen skulle behövas fortfarande, drygt 40 år senare...
Kram
Monica, ja du har så rätt. Emins är rätt omtalad här i England eftersom hon just har en sådan unik kvinnlig röst, dvs skildrar aborter, mensproblem osv. Kanske är det något av det där "rörliga" sättet -som ofta kallas rörigt respektive pladdrigt- som jag tycker att Emins lyckas fånga i sin "konst"? Vardagens alla kompomenter gör ju livet och våra skildringar av det, måste vara livliga och mångbottnade ... Det stereotypt manliga tänkandet är väl att sträva efter att göra livet rationellt.
SvaraRadera@Laila, jag håller med dig om att Grupp 8 skulle behövts idag. När jag ser på våra barn tror jag både killarna och tjejerna skulle tjäna på att bryta mönstret med stereotyper.
Det är svårt att vara konstnär och säkerligen extra svårt som kvinna, alla skall få plats om jag får bestämma men det får jag nog inte. Ofta tycker jag att kvinnorna är bättre konstnärer än männen. Tracey Emin är bra och jag skall snart se hennes utställning i London. Det blir riktigt kul.
SvaraRaderaHej! Jag hade turen att se utställningen på Hayward med min man som också är konstnär. I själva verket var han med om en tävling i vilken Tracey Emin deltog som jury. Jag har ofta som de flesta andra svårt att greppa modern konst men hon öppnade mina ögon. Det var något av en väckelse! Jag skrev en artikel på min blogg, försökte reda ut vad jag egentligen upplevde och hur jag kan relatera det till mig själv som konstnär och kvinna. Jag tänkte väldigt länge på alltihopa... det var något som kändes rätt med tanke på den tid vi lever i just nu (symptomatik) och vår hävdelse att få vara just så jobbiga som vi kvinnor kanske många gånger är. Artikel finns här (samt kommentarer här och där i andra inlägg): http://vivimaricarpelan.blogspot.com/2011/08/att-leva-sin-konst-tracey-emin-och.html. Mvh Vivi-Mari Carpelan
SvaraRadera