Medelålderskriser kan vara riktigt spännande.
Så känns det åtminstone just nu, direkt efter boksläppet av min senaste faktabok förra helgen på London Renaissance hotel. Härligt spännande!
När jag började skriva här på bloggen stod vi inför ett vägval.
Jag hade börjat "sörja" både allt som inte blivit av och allt fantastiskt som hade hänt men ofrånkomligen närmade sig sitt slut. Tankarna gick runt och jag vaknade om nätterna med vallningar och ilskna funderingar;
Hur hamnade jag här i England England såhär permanent -det var ju tänkt som ett tillfälligt äventyr ... Barnen, hur skulle det bli då de flyttade hemifrån?
Vart hade språket tagit vägen? Och hur kom det sig att jag slutade skriva? Skulle jag nu sitta där och ångra & sakna under resten av vår ålderdom?
Vi enades om ett experiment, som jag ju skrivit om här tidigare. Jag tog ett sabbatsår och skar ner på ordinarie jobb och inkomst för ett skriva-på-allvar-på-försök.
Upplevde gradvis mycket nytt, t ex att
- bara för att man får en roman utgiven kan man inte nödvändigtvis leva, dvs försörja sig, som författare
- goda recensioner är roligt att få, men det är lätt de dåliga
som biter sig fast och förlamar ... men,
- stolhet är inget att gå och kånka på. Man gör fel, får kritik och kan antingen dra sig tillbaka som ett misslyckat geni eller hylla att man är en envis debut-tant som välkomnar tillfället att lära sig mer.
Handling.
Jag började inse vikten av att kombinera skrivprojekt Inte bara av ekonomiska själ utan även för omväxlingens skull -ett bra sätt att inte gräva ner sig om-när skrivandet går på tomgång!
Den här typen av tankegångar har lett till att jag nu skriver prakiskt taget på ”heltid”, med minst 1-2 faktaböcker per år -tillsammans med romanskrivandet som jag fortfarande uppfattar lite som en passionerande ”affär” vid sidan om. Så vill jag gärna behålla det.
Har även kvar min privatpraktik
som terapuet, men arbetare nu mer med personalutbildning samt med målinriktad, kortare behandling för att kunna resa mellan Sverige och England. Kursen som jag håller till sommaren på Skurupsfolkhögskolaär ett exempel på hur världen har krympt!
Att kriser kan bli en vändpunkt känns ibland som en uttjatad klyscha. Samtidigt är det ju ofta sant!
Och du?
Har du något exempel på ett skakigt tillstånd i livet som utvecklats något konstruktivt? En kris, liksom turning point, som du i efterhand inte skulle vilja varit utan?
JA, hurra, det har jag:)
SvaraRaderaKram Åsa
Hej Sofie!
SvaraRaderaTack för din hälsning på min blogg för ett tag sedan. :) Det var tack vare den som jag hittade hit till din fina blogg. Tänk, ett endaste litet klick så öppnas en helt ny värld och nya människor att lära känna. Härligt! :)
Vad klok du är. Visst är det väl så att vi alla hamnar i olika faser i livet som får oss att ändra riktning och göra nya val. Själv hade jag en tur in i den berömda väggen för några år sedan som fick mig att förändra livet totalt och ta livsavgörande beslut och steg. Inte smärtfritt men det bästa jag har gjort. :)
Ha en riktigt solig och fin tisdag och ta hand om dig.
Kram Lotta
Oh ja Sofie, det kan vi prata mer om när vi ses - för det gör vi väl? Men vad nyttigt det var för mig att byta bana, att ge upp det säkra men allt tråkigare journalistjobbet för att så småningom skriva alltfler böcker och nu skriva på heltid. Ekonomin är inte det viktigaste - bara jag klarar mig. Passionen är däremot viktig, passionen för skrivande, för möjligheten att få hitta på, undersöka tankar jag har. Dessutom har jag den fantastiska förmånen att skriva ihop med två andra underbara personer - vi har vandrat en lång väg tillsammans och det är fint att känna en stödjande hand och ha någon att gråta ihop med eller fnittra åt diverse elände ibland! Kort svar på något som väckte många tankar.
SvaraRaderaHärligt Sofie! Blir glad av att du vågade och att du tog tag i saken. Hur många går inte och har en dröm... men gör inget konstruktivt! När jag skilde mig efter ett 22 årigt lång förhållande för 6,5 år sedan var jag jätteledsen och mådde dåligt. Men den krisen har utvecklat mig positivt som människa... vill inte vara utan den. När jag var ung då sökte jag min identitet, när jag var 30 då ville jag vara alla till lags. Men efter 40 då vågade jag vara egoist. Då var det min tur! Men jag har fortfarande en dröm... tänk om jag skulle ta ett sabbatsår! Jättekul med din nya bok... Lycka Till! kram Anna
SvaraRadera@Eva, din portfolio är ju minst sagt imponerande -du är ett föredöme för oss nykomlingar i branchen. Ditt sätt att samarbeta med andra författar är också spännande. Jag tror det är viktigt att jobba i team så mycket som möjligt, någon att bolla ideer med samt få och ge feedback. Ekonomin blir väl, som du säger, vad som avgör om man kan skriva så mkt som man vill. Jag märker dock att utgifterna minskat sedan jag spenderar så mkt av min vakna tid framför datorn:)
SvaraRadera@Åsa, hoppas att du får tid till din uppföljning av Casanova, jag veta att du varit mkt i medierna samt jobbar som coach. Det skulle vara roligt att höra vad det var som fick dig att skriva Casanova? Vad som liksom fick dig att komma till skott!
@Lotta –du är en kvinna i dina bästa år som bor på landet tillsammans med man, barn och en mängd olika djur! Bättre än så kan man väl egentligen inte få. Om det förutsätter en sväng in i väggen för att komma dit är det nog fler än jag som är beredd att betala priset. Roligt att få följa ditt liv på bloggen!
@Anna. Ja, det är nästan som "medelålderns" (40 plus) välsignelse att man just slutar med att vara till lags. Då tycks mycket lossna. Du själv jobbar ju med både ord och bild -vilken tillgång! Och man märker att dina livserfarenheter vävs in. Klart att du ska ta ett sabbatsår:)
Ingen kris men ett utlandsäventyr. Vi bodde på Mallorca i ett år. Det var en dröm för mig att bo utomlands. Efter fyra barn som började bli äldre hade jag en stor önskan att göra något för mig själv. Jag funderade mycket på vad jag skulle göra, vad jag ville göra. Så en morgon så fanns första meningen i den bok som jag nu nästan skrivit färdigt. Det är lycka och total glädje för mig.
SvaraRaderaMallorca låter underbart. Kanske i bergen, runt Deja? Vill gärna höra mer om boken!
SvaraRaderaJag krisar inte men jag närmar mig sakta men säkert den punkten då jag kommer att se till att min tillvaro förändras. För varje dag som går blir jag alltmer säker på vad jag vill. Jag kan inte göra det just nu men om några år så...
SvaraRaderaImponerande att våga bryta upp så där - att våga förverkliga en dröm!
SvaraRaderaJag blir så nyfiken på din bakgrund Sofie, vilken typ av terapeut är du? Du är alltid så uppmuntrande i dina kommentarer så jag börjar tro att du är någon slags "vägvisareterapeut", om det nu finns sådana? :)
Mitt eget skakiga tillstånd i livet, som blev till en turning-point, var när jag bröt upp från ett långvarigt förhållande i en ålder då man egentligen ska inleda ett s.k. familjeliv. Jag bröt från ett förhållande där kanske framför allt den ekonomiska tryggheten innebar "goda" framtidsmöjligheter - vad det nu är? Istället förverkligade jag en dröm och flyttade till Paris, som jag under lång tid hade längtat till. Där bodde jag dock inte så länge, ett halvår kanske, men åren som följde förändrade mitt levnadssätt och inriktning. Det var en viktig tid då jag var extremt fokuserad och målinriktad.
Nu, så här några år senare, tror jag dock att jag har hamnat lite i ett och samma hjulspår. Jag står och stampar, vet liksom varken ut eller in, eller åt vilket håll jag ska gå. Saknar att vara målinriktad. Hoppas på en ny turning-point i livet. Förhoppningsvis innehåller den det jag en gång valde bort, när jag flyttade till Paris - och det handlar inte om den ekonomiska tryggheten. Snarare om kärlek. Fast det är ju inte ett mål i sig, det är ju mer en känsla. Och känslor är svåra att skapa, hur målinriktad man än är, eller hur?
Ps. Förstår precis din känsla när det kommer till "dåliga" recensioner - det är jobbigt! Men det är väl också något man får lära sig längs med vägen - att det är omöjligt att tillfredsställa alla. Men det är svårt att vara likgiltig inför kritik.
Måste också lite skamset erkänna att jag inte har hunnit läsa din bok än, men snart är sommaren här - och semestern - och då brukar jag få ett bra läsflyt. Ser i alla fall fram emot att läsa "Gränslös kärlek".
Ps. När infaller medelåldern, med tanke på att jag längtar efter en kris och därmed en ny turning-point? ;)
SvaraRaderaSå glad jag blir för din skull! Verkligen ett konstruktivt sätt att hantera en kris. Är själv gammal "skrivlärare" och har fått många blivande och verksamma lärare att komma loss med pennan i hand. Nu är jag över 70 och med sju barnbarn inom räckhåll och med en enorm trädgård har jag varken anledning eller tid att krisa.
SvaraRaderaVilket makalöst bra inlägg!
SvaraRadera@Annika, du är vår blogg-grupps sunda förnuft -kanske lite av vårt Alter Ego som lugnt och förnuftigt lever livet med den njutning som det förtjänar. Du och Laila har kanske, tänker jag ibland, redan kommit dit många av oss andra strävar?
SvaraRadera@Laila, när jag läser din blogg så förstår jag att du varken har tid eller lust att krisa. Bloggen genomsyras av en balans mellan inspriation och inre frid. Du skildrar, som sagt, en plats dit jag så småningom gärna vill komma i såväl metaforisk som praktisk bemärkelse!
@Jenny, min sökande syster! Jag har just skrivit en kommentar hos dig om hur jag uppskattade ditt Pippi Långstrump inlägg!Till syvende sist tror jag nog att Särboförhållandet kan vara det ideala?
Du tar upp en viktigt fråga ang mitt terapiyrke. Valet att börja skriva innebar att terapiyrket fick ta en något annan form, och jag sysslar nu som sagt mer med utbildning av terapeuter. Jag skulle dock aldrig välja att blogga i England, där jag ju jobbar -eftersom det lätt skulle kunna uppstå missförstånd.
Här är jag, som jag just skrev hos dig, en medmänniska, en medförfattare i vår gemensamma bloggbok om Livet!:)
@ Carina, jag fångades igår av din skildring av olikheterna mellan Puerta Plata och Sverige, de blotta 9 timmarna länderna emellan till trots. Jag tycker att dina bilder fångar din unika förmåga att famna två skilda verkligheter, det är kanske just det som ger dina fotoreportage ett sådant sällsynt djup?
Sltuligen, beträffande Jennys fråga om när medelåldern med dess turningpoint kommer ... ja, kanske kan någon svara på den frågan?
För min del började det krypa i kroppen, lite som i puberteten och nästan som om livet signallerar en oundviklig vändpunkt. Och det började runt 40, kanske 45 för mig. Skulle vara spännande att höra vad andra upplevt?
Tack för ett mycket inspirerande inlägg!
SvaraRaderaVad modig du är - och klok!
Ett bra inlägg och så klokt. Jag är lite yngre än du och borde väl få min turning point snart.. men jag tycker att det har varit flera sådana under mitt liv och de har gjort att jag i dag gör det jag gör och bor där jag bor. Att vara frilans är ju i mångas ögon helt galet men man kan inte sitta fast i något som man vantrivs våldsamt med, jag jobbar med det som är min passion, det är privilegierat men jag jobbar mycket och får göra andra prioriteringar än om jag hade ett arbete som anställd.
SvaraRaderaVisst är man känslig för kritik när man jobbar med något skapande, det kan vara jätte svårt att hantera!
Ja våren är här på Österlen, körsbärsträden blommar och det är bara VACKERT; VACKERT, helt rätt tid att resa hit! Hoppas att ni får fina dagar här. /Sophia
Tack Sofie!
SvaraRaderaJag tror att vi alla har förmågan att se om vi stannar till och tittar.
Att bryta och verkligen göra det som är högsta önskan, tror jag är mycket viktigt. Inte vill man väl sitta i slutet av livet och ångra att man inte gjorde det som faktiskt stod överst på önskelistan! Då får det väl hellre bli lite dålig ekonomi...
SvaraRaderaMin vändpunkt, det var när jag bestämde mig för att släppa allt och gå på Konstskolan för fem år sedan. Tre år med ständigt ifrågasättande av allt. Sista året på Konstskolan började jag kursen i skapande svenska på universitetet och jag började ifrågasätta mitt språk, mina ord.
SvaraRaderaDet har varit en nyttig resa bort från alla rutiner som fanns förut. Nyttig som kruskakli inte helt behaglig. Jag har fått omvärdera mycket. Och det har gett mig en styrka som jag inte trodde fanns.
Mina val de senaste två åren har varit låg inkomst och mer frihet att ta egna kreativa beslut. Rätt val så här i backspegeln.
Men jag kan känna igen dina frågeställningar hos mina vänner som flyttat till Sverige. De frågar sig också om de ska leva kvar här eller flytta. En del har lämnat allt för att längtan hem var så stark.
Vad bra att du har hittat en balans mellan din lust att skriva romaner och ditt yrkesliv.
Jag undrar om vår längtan efter att bryta upp och hitta nya vägar är ett tidens tecken, eller om det beror på åldern?
Åh, vad underbart att få läsa om vändpunkter. Min utmaning är att faktiskt vara stilla och ta emot det livet kommer med för en gångs skull, att låta något utvecklas och skapa kvalitet. Det är en stor utmaning för mig som annars har varit ett kvicksilver och inte kunnat tänka mig en fast tjänst. Tankarna kommer så klart om att jag skulle vilja dra på äventyr, men det har också sitt pris. Nu när barnen är så gott som vuxna och jag sitter här i Stockholm med ett jobb jag tycker så mycket om, ser jag att alla år av kringflackande har gjort att jag har få vänner i min egen hemstad. Dom är utspridda och jag har inte varit så bra på att vårda väskapen. Av ngn anledning, som jag jobbar på, så är det jättesvårt för mig att finna nya vänner i mitt närområde, du vet såna man kan ta en fika med efter jobbet, gå en promenad i solskenet och bara skvallra med. (hm, kanske är det så att jag inte är så mycket för skavaller?) Hm en nöt att knäcka helt klart.
SvaraRaderaTack för dina alltid stöttande kommentarer och intelligenta och varma inlägg.
Maria
@Monica,du författar ju också -jättefina böcker, ser det ut som! Och jag tycker så mycket om din profilbild, den förmedlar så mkt!
SvaraRaderaDet verkar som om vi alla är samstämmiga i att ekonomin kommer i andra hand när man väl hittat något som man verkligen vill göra!
@Malin, så roligt att du tittar in. Spännande att följa en annan typ av liv med samtidigt många överenstämmande tankar -i Norrland!
@Eva, jag visste inte att du gått på Konstskola. Vad spännande! Din satsning och omprioritering ligger inte så väldigt långt ifrån mig egen?
@Sophia och Carina, ni är ju båda professionella fotografer som lyckas fånga helt olika delar av världen med samma djup!! Ni fångar båda ofta verkligheten på ett sätt som jag inte sett på den tidigare.
@Maria -utmaningen som du skriver om att "vara stilla och ta emot det livet kommer med för en gångs skull" gick rakt in i hjärtat på mig. Så oerhört klokt! Visst är det viktigt att göra saker som man tycker om -men kanske är den precis lika viktigt att ha tid att smälta nya intryck och samverka med andra? Kanske är det, som du säger, att tvillingsjälarna inte alltid bor runt hörnet. Då finns ju uppenbarligen bloggen som ett ytterligare alternativ:)